karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

En jobbig men nödvändig bok; både vacker och absurd

Publicerad 2015-08-31 17:51:00 i

Jag har läst den sanna skildringen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin blir svårt sjuk. Barnet förlöses i förtid med kejsarsnitt, och kort därefter dör Karin. Tom står ensam med dottern Livia, och vet inte hur han ska hantera livet eller Livia.
 
Det här är en vacker och samtidigt absurd skildring. Tom Malmquist är poet, och han kan verkligen skriva. Men givetvis är det jobbigt att läsa om hur Karin blir sjuk och dör, och det är också absurt när Tom beskriver sin kamp mot myndigheterna. Eftersom Karin och Tom inte var gifta, och inte hann skriva några papper som bevisade att Tom var Livias pappa, är han formellt inte det. Myndigheterna upplyser Tom trankilt att hans dotter bör stämma honom - det är det snabbaste sättet för honom att få vårdnaden om henne. Fast rent praktiskt har han ju det, för han har henne ju hemma hos sig, det är det ingen som ifrågasatt. Och hur ska en fyra veckors bebis kunna stämma sin pappa - om han nu är det...?
 
Den här boken är skriven på ett väldigt speciellt sätt. Jag förstår varför, men det gör den lite jobbig att läsa. Det finns nästan inga kapitel, inga nya stycken, inga pratminus eller citationstecken, all text kommer i en enda lång följd, och ibland är det svårt att veta vem som säger vad. Samtidigt är det ett effektivt skrivsätt. Man känner verkligen Toms förtvivlan - det är så här världen ser ut för honom. Men det gör att i alla fall inte jag kan sträckläsa den här boken. Man får dela upp läsningen i småportioner, vilket i och för sig också behövs med tanke på ämnet. Att läsa 300 sidor förtvivlan och sorg i ett svep är också svårt.
 
Den här boken är alltså inte lätt att läsa. Men jag skulle ändå rekommendera folk att göra det. Den stannar kvar inne i en, skaver lite, och får en att inse hur tacksamma vi ändå ska vara över den där alldeles vanliga vardagen, som ibland kanske verkar tråkig. Det finns så många andra scenarier, som är så mycket värre.
 

Deckare med både mys- och rysfaktor

Publicerad 2015-08-30 19:16:00 i

Någonstans läste jag att Bränd himmel av Gilly Macmillan skulle vara en höjdare. Och det stämmer verkligen! Det är tydligen Macmillans debut, och det är verkligen lovande om debuten är så här bra. Frågan är hur hon ska leva upp till det här om hon skriver fler böcker?
 
Bränd himmel är alltså en deckare, och den griper tag i en med en gång! Rachel och hennes åttaårige son Ben är på söndagsutflykt i skogen. Rachel övar sig på att släppa greppet och låta Ben ta eget ansvar. Svårt, sedan Bens pappa lämnat henne en tid tidigare. Men hon låter alltså Ben springa i förväg till en gunga som finns uppsatt i skogen. Och vad händer? Ja, när Rachel kommer fram till gungan är Ben förstås försvunnen. Varje förälders mardröm, gissar jag...
 
Vi får följa Rachel och hennes syster med familj, Bens pappa, de utredande poliserna, och en del andra personer. Macmillan använder sig effektivt av intervjuer, blogginlägg och psykologanteckningar insprängt i berättelsen, och det för effektivt händelserna framåt. Någon recensent jämför boken med Gone Girl, och jag kan hålla med i så så måtto att så fort man tycker att man börjar begripa vartåt det barkar, händer något, och man får tänka om helt. På något sätt är boken ganska hemtrevlig, fast intrigen är som sagt en mardröm...
 
Lever Ben, eller är han död? Och om han lever, kommer polisen att hitta honom? Man läser andlöst, och det är verkligen svårt att släppa den här boken!
 
Boken heter i original Burnt Paper Sky, och jag kanske är korkad, men kopplingen till den engelska såväl som den svenska titeln fattar jag inte riktigt. Men det är verkligen en bagatell i sammanhanget. Gillar du brittiska deckare, läs, läs, läs!
 
 
 
 

Ruth Galloway i högform

Publicerad 2015-08-26 21:03:00 i

De öde fälten är Elly Griffiths sjunde deckare i serien med rättsarkeologen Ruth Galloway och polisen Harry Nelson i huvudrollerna. Serien började med Flickan under jorden 2009, och sedan har det kommit en om året. Jag gillade böckerna ändå från början, och har faktiskt aldrig blivit besviken på Elly Griffiths. Trots att jag inte är så väldigt historieintresserad, tar jag till mig handlingen i de här böckerna. Griffiths varvar arkeologi med vardagsbekymmer och dagishämtningar på ett skickligt sätt.
 
Böckerna utspelar sig i Norfolk, och vartefter jag läser den här bokserien blir jag sugen på att utforska Norfolk, något jag aldrig varit förut. Det är väl ett betyg så gott som något. Ruth Galloway är dessutom en rätt skön antihjältinna som går sin egen väg, och jag tycker hon är sällsynt sympatisk, trots sin ibland lite kantiga och buttra framtoning.
 
Boken handlar om att man på en byggarbetsplats i Norfolk upptäcker ett flygplansvrak från andra världskriget. Och det sitter en man bakom spakarna. Ruth Galloway upptäcker dock snart att han inte kan ha suttit där särskilt länge. Hans kropp är bevarad på ett sätt den inte hade varit i den sortens jord. Mysteriet växer när liket via DNA identiferas som en man från trakten, som dock flyttade till USA, och sedan rapporterats saknad under kriget. Vad gör hans kropp där? Och hur är det egentligen med alla medlemmarna av den märkliga familjen Blackstock?
 
Det här är Elly Griffiths och Ruth Galloway i högform. Har du läst någon annan bok i den här serien och gillat den, läs denna också! Det är en av de bättre! Och har du inte läst Elly Griffiths förut men gillar välskrivna brittiska deckare, är det dags nu! Men läs då gärna böckerna i kronologisk ordning, eftersom det händer ganska mycket i personernas privatliv under åren.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela