karinboktok.blogg.se

Jag har läst den sanna skildringen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv. Tom och Karin väntar sitt första barn när Karin blir svårt sjuk. Barnet förlöses i förtid med kejsarsnitt, och kort därefter dör Karin. Tom står ensam med dottern Livia, och vet inte hur han ska hantera livet eller Livia.

 

Det här är en vacker och samtidigt absurd skildring. Tom Malmquist är poet, och han kan verkligen skriva. Men givetvis är det jobbigt att läsa om hur Karin blir sjuk och dör, och det är också absurt när Tom beskriver sin kamp mot myndigheterna. Eftersom Karin och Tom inte var gifta, och inte hann skriva några papper som bevisade att Tom var Livias pappa, är han formellt inte det. Myndigheterna upplyser Tom trankilt att hans dotter bör stämma honom - det är det snabbaste sättet för honom att få vårdnaden om henne. Fast rent praktiskt har han ju det, för han har henne ju hemma hos sig, det är det ingen som ifrågasatt. Och hur ska en fyra veckors bebis kunna stämma sin pappa - om han nu är det...?

 

Den här boken är skriven på ett väldigt speciellt sätt. Jag förstår varför, men det gör den lite jobbig att läsa. Det finns nästan inga kapitel, inga nya stycken, inga pratminus eller citationstecken, all text kommer i en enda lång följd, och ibland är det svårt att veta vem som säger vad. Samtidigt är det ett effektivt skrivsätt. Man känner verkligen Toms förtvivlan - det är så här världen ser ut för honom. Men det gör att i alla fall inte jag kan sträckläsa den här boken. Man får dela upp läsningen i småportioner, vilket i och för sig också behövs med tanke på ämnet. Att läsa 300 sidor förtvivlan och sorg i ett svep är också svårt.

 

Den här boken är alltså inte lätt att läsa. Men jag skulle ändå rekommendera folk att göra det. Den stannar kvar inne i en, skaver lite, och får en att inse hur tacksamma vi ändå ska vara över den där alldeles vanliga vardagen, som ibland kanske verkar tråkig. Det finns så många andra scenarier, som är så mycket värre.