karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Otroligt stark skildring av en katastrof

Publicerad 2015-02-23 21:07:00 i

2004 var Andreas Norman en av deltagarna på UD:s diplomatutbildning. 30 december blev han helt oförberett uppringd och ombedd att åka till Thailand nästa dag, för att hjälpa till i spåren av tsunamin. Nu, tio år senare, har han skrivit boken 9,3 på Richterskalan, där han berättar om sina upplevelser.
 
Normans skildring av helvetet i Krabi, där döda kroppar staplades på varandra, värmen gjorde döda människor oigenkännliga, och bristen på organisation och kylcontainrar var ungefär lika påtaglig är en gripande skildring, och man känner med Norman, som känner sig hjälplös och utan något som helst stöd från överordnade och från Sverige och UD. Han arbetar sida vid sida med volontärer, personer från Räddningsverket, svenska nedflugna präster och Röda Korspersonal. Allt är ett kaos, och de som finns på plats kämpar för att bringa ordning i kaoset, trots avsaknad av utbildning eller ens instruktioner hemifrån. De kan inte ens få kontakt med UD i Sverige.
 
Att det var svårt att ha beredskap för en katastrof av de här måtten kan kanske vara förståeligt - även om Estoniakatastrofen tio år tidigare borde ha lärt de ansvariga något, kan man tycka. Men att det skulle behöva bli så här illa, hade knappast varit nödvändigt.
 
Efter Normans märkligt nog nästan poetiska beskrivning av helvetesarbetet i Thailand kommer de sista 25 sidorna i boken som ett slag i magen. Det är en rasande uppgörelse med passiva chefer, ministrar som inte tar sitt ansvar och ansvariga som inte förstår allvaret i det som händer, trots underordnade och drabbade som ber, bönfaller, skriker, gråter och vädjar - i telefon eller i tjänstemännens fall ibland personligen. Men utrikesministern upprepar att man inte gjort något fel, och på annandagens kväll går hon på teatern. Andra ansvariga har inte sina mobiler på, eller talar från semesterstugan om att det inte är något att oroa sig för, utan att egentligen ha en aning om saken.
 
Jag kommer självklart ihåg tsunamin, och jag minns kritiken mot de ansvariga, men jag ville nog inte riktigt tro på hur illa det faktiskt var. Det gör jag nu. Den här boken gör emellanåt ont att läsa, men det är så nödvändigt att göra det. Läs den!!
 
P.S. Jag förstår att Andreas Norman inte kunde skriva den här boken medan han fortfarande jobbade på UD. Man kan inte skriva det här om sina chefer och sedan hälsa på dem som vanligt nästa dag... D.S.
 

Jeffrey Archer i god form

Publicerad 2015-02-19 21:21:00 i

Jag har läst många böcker av Jeffrey Archer, och han är en av de författare jag väldigt gärna läser på engelska. Jag vill hålla igång engelskan, och Archer är så lättläst och har ett sådant flyt i sin berättelser att man inte ens tänker på att man läser på engelska.
 
Jag har just läst ut Be careful what you wish for. På svenska heter den Våghalsiga planer, och det är fjärde delen i den så kallade Cliftonkrönikan. De tre tidigare böckerna heter Harrys sång, En faders synder och Välbevarade hemligheter. De handlar om familjerna Clifton och Barrington, och som vanligt när det gäller Archer är det vendettor, ond, bråd död, pengar, familjefejder, kärlek och pengar i en salig blandning. Hans böcker påminner en del om varandra, men jag tycker ändå inte att de känns tjatiga. Archer är en mästare på att hålla spänningen vid liv När det gäller Cliftonkrönikan har jag ivrigt sett fram emot varje ny del. Till min glädje ser jag att del fem redan finns ute på engelska under titeln Mightier than the sword. Och med tanke på vilken rejäl cliffhanger Archer serverade i slutet av fjärde boken, måste jag nog försöka tag på femman ganska omgående. Måste få veta hur det gick!
 
I den här fjärde boken får vi följa syskonen Giles, Grace och Emma, Emmas man Harry, och deras barn Sebastian och Jessica. Och så den ondskefulle argentinske gangstern Don Pedro Martinez och hans två söner Diego och Luis. Och så den svekfulle Major Fisher och den onda societetsdamen Lady Virginia Fenwick. Ja, det är ganska klichéartade figurer, det medges. Men Archer utger sig inte heller för att skriva i Nobelprisklass, och vill man ha en stunds underhållning är han ett bra val, tycker jag.
 
Min absoluta favorit av de böcker av Archer som jag har läst är nog As the crow flies, som jag tror heter Fågelvägen på svenska. Den har jag läst minst tio gånger! Men Cliftonkrönikan ligger också bra till, eftersom jag gillar sådana här krönikor; flera böcker om samma personer, att man får följa flera generationer.
 
 

Beckett kan bättre!

Publicerad 2015-02-14 14:15:00 i

Engelsmannen Simon Beckett har skrivit fyra böcker om rättsantropologen David Hunter; Dödens kemi, Skrivet i eld, Dödens viskningar och Från andra sidan graven. Jag tyckte väldigt mycket om allihopa, även om de var ganska otäcka. Men väldigt spännande och välskrivna. Därför blev jag glad när jag såg att Gården var på gång, och antog att jag skulle få återknyta bekantskapen med David Hunter. Men så var ju inte fallet.
 
Gården är en helt fristående berättelse, en psykologisk thriller, som Daily Express kallar den. Och visst är den välskriven, men inte i klass med David Hunter- böckerna. Inte alls. Så jag blev ganska besviken, och hoppas verkligen att Beckett återgår till David Hunter i nästa bok.
 
Gården handlar om engelske Sean, som kör planlöst på franska landsbygden, på flykt från något som vi inte vet vad det är. Han hamnar i en skog där han råkar trampa i en björnsax; en sådan där fälla som slår igen om foten på en. Han blir så småningom befriad av en ung kvinna, Mathilde, och hamnar på den gård där hon bor tillsammans med sin far Arnaud, systern Gretchen och sonen Michel. Han är illa skadad, men vartefter foten läker, ser han mer och mer av gården och de som bor där, och det vilar på något sätt en kuslig stämning över gården. Varför stannar han då kvar? Ja, parallellt med berättelsen om livet på gården i Frankrike får vi berättelsen om vad det var som hände, som fick Sean att fly. Och kanske är det så att han känner sig säkrare på gården än någon annanstans. Men helt säker är man ju inte där heller. Arnaud använder gärna sin bössa, och vad är det Gretchen är ute efter egentligen? Och varför vill ingen tala om Michels pappa?
 
Som sagt, boken är välskriven, och är väl egentligen inte så tokig. Men jag hade så höga förväntningat på den, eftersom jag hoppades på David Hunter. Därför blev den lite av en antiklimax. Jag läser gärna Beckett igen, men då vill jag träffa David Hunter igen!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela