karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Motvilligt engagerad i välskriven trilogi

Publicerad 2015-01-24 12:05:00 i

Om någon hade sagt för ett halvår sedan att jag med intresse skulle läsa om en hemmafru i Örnsköldsvik och hennes faktiskt ganska inskränkta liv hade jag nog känt mig skeptisk. Men så var det det här med litteraturkryssningen som jag ska åka på i mars. En av de inbjudna författarna heter Kristina Sandberg, och har skrivit en trilogi om Maj Berglund i Örnsköldsvik och hennes familj.
 
Min kompis Anna, som också ska litteraturkryssa, hävdade att serien var läsvärd, och att jag absolut skulle ge mig på den. Lite tveksam reserverade jag första delen, Att föda ett barn, på biblioteket. Och jag var tveksam ganska länge medan jag läste boken också. Den börjar i princip med att Maj träffar sin blivande man, Tomas, och oplanerat blir gravid. Det här är före andra världskrigets utbrott, på 30-talet. Maj är egentligen kär i Erik, men när han inte verkar besvara hennes känslor blir det Tomas, den ganska mycket äldre, frånskilde Tomas, som hon hamnar i säng med, och så småningom gifter sig med.
 
Tomas är lillebror i en syskonrik, välbärgad Örnsköldsviksfamilj, och det är inte lätt för den unga, osäkra Maj att ta plats i familjen. Till en början blev jag ganska irriterad på Maj. Hon är som sagt osäker, velig och ganska pladdrig. Egentligen händer det väldigt lite i böckerna. Men gradvis, lite mot min vilja, blir jag engagerad i Maj och hennes vardag. Kan man lämna disken till nästa morgon - måste man inte diska på kvällen? Vad tycker Tomas storasyskon om Maj, och hur ska hon klara av att arrangera en middag för familjen? Och kommer hon någonsin att duga till något i sin svärmors ögon - tant Tea, som bor i samma hus som Maj och Tomas, och som tycks kunna kalla in Tomas ungefär som man visslar på en hund, och Tomas lyder villigt mammas befallningar, och glömmer litegrann bort sin unga osäkra hustru. Det är ungefär på den nivån Majs bekymmer ligger. Men ändå känner man med henne. 
 
Och nu har jag alltså avslutat del två i trilogin, Att sörja för de sina. Och jag inser att jag nog vill läsa tredje delen, Liv till varje pris, också, för att få veta hur det går. Men det kanske blir efter litteraturkryssningen. Jag har läst tillräckligt mycket för att, gissar jag, ha behållning av Kristina Sandberg och hennes föredrag.
 
Jag grunnar på vad det är som gör att jag gillar de här böckerna trots en i grunden ganska ointressant handling, ett ganska enerverande sätt att skriva (man får liksom följa Majs tankar mitt i redovisningen av ett annat skeende, och det kan bli lite rörigt och snackigt emellanåt)? Jag gissar att det är för att Kristina Sandberg ändå skriver väldigt väl på en bra svenska, vilket är viktigt för mig. Och hon lyckas bygga upp någon slags förväntan i det lilla, en förväntan på hur det ska gå för Maj och Tomas, och barnen Anita och Lasse. Jag kan inte riktigt förklara, ens för mig själv. Men det är det som är så spännande med litteratur - man gillar sådant man inte trodde man skulle gilla, och vice versa.
 
 

Inte så roligt

Publicerad 2015-01-20 08:21:00 i

En till minibok av Barbro Lindgren fick det bli inför litteraturkryssningen. Den här heter Det är roligt att veta bäst, och är på 130 behändiga sidor i miniformat. Men sådär väldigt roligt är det faktiskt inte...
 
På baksidan av boken påpekas att om man saknar humor ska man inte läsa den här boken. Men jag vet inte, jag. Boken består av en massa betraktelser av Lindgren över saker hon inte tycker om. Och några företeelser är ganska roliga, men när man läser igenom den tionde texten där Barbro Lindgren spyr galla över allt från kyrkan till storsjukhus, nyårsfirande, till kultureliten och köerna på Ölandsbron, ja, då blir det lite tjatigt. Och faktiskt ganska negativt. Det känns som om det inte finns något som Barbro Lindgren gillar och tycker är positivt. Så är det säkert inte, men när man samlar en rad texter av det här slaget i en enda publikation blir det faktiskt lite för mycket galla.
 
Hade jag läst texterna en och en vid olika tillfällen hade jag nog ofta smålett och hållit med, men nu blir jag bara trött. Tummen ner.
 

Betraktelser över fyrbenta och tvåbenta vänner

Publicerad 2015-01-17 22:11:00 i

Om ett par månader ska jag göra något jag aldrig gjort förut, men borde gjort för länge sedan. Kompisen Anna och jag ska kryssa till Åbo på tidningen Vi:s litteraturbåt. Tänk er en Finlandsbåt full av boktokar! Ja, och så några författare och deras böcker såklart. Det ska bli så himla roligt!
 
Bland författarna som ska med är Barbro Lindgren. Hon med Sparvel, Jättehemligt och en massa andra barnböcker. Och jag ska erkänna att jag läste aldrig någon av de böckerna när jag var barn. Jag vet inte varför, men de lockade mig inte. Och inte kände jag precis för att läsa dem nu heller, men jag tänkte göra ett försök att läsa åtminstone något av alla författare som ska med på båten. Så jag kollade upp Lindgren i bibliotekskatalogen, och hittade några vuxenböcker av henne. Ikväll blev det den 80 sidor korta Att älska ett djur hade länge varit min dröm. En liten ömsint betraktelse över olika djur, allt från hunden Mimmi till tuppen Putte Kock, den indiska flaskanden Gösta Bernard och myskankan Sickan Carlsson (och ja, jag gillar Lindgrens namnval på sin fågelvänner!). Men också om gråsuggor, dyngbaggar och om att rädda skalbaggar från drunkningsdöden. Dessutom om grannar och bekanta runt Glömminge på Öland, där Barbro Lindgren bor - Caja-Maja till exempel, som slängde ut toaletten, och som är dotter till en estnisk adelsdam och en skalbaggsexpert.
 
Boken är en liten bagatell, men den är välskriven och lyckas med att vara både rolig och sorglig, trots det korta formatet. Det kan nog bli roligt att lyssna på Barbro Lindgren!
 
Och tänk vad mycket man kan få in på 80 sidor bok.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela