karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Efterlängtad Vincenzi

Publicerad 2015-06-28 18:01:00 i

Äntligen - en ny Penny Vincenzi! Jag citerar Daily Express:
 
"Det finns få saker i livet som är bättre än vetskapen om att Penny Vincenzis senaste roman ligger på ens nattduksbord … Penny gör aldrig sina hängivna fans besvikna." 

Nu måste jag i och för sig invända - jag har inte Vincenzi på nattduksbordet. Hennes böcker är alldeles för tjocka för det. Den senaste var på 630 sidor.
 
Men annars så. Jag gillar verkligen Penny Vincenzi, brittisk författare. Jag vet inte hur man ska kategorisera hennes böcker egentligen. Många människor, mycket dramatik, mycket känslor, många oväntade vändningar, definitivt inte förutsägbar. Ungefär så. Sedan har hon precis som andra författare sina bättre och sämre alster. Allra bäst tycker jag om Lyttontrilogin, alltså de tre böckerna om familjen Lytton och deras familjeföretag, ett bokförlag. De heter Ingen ängel, Celias döttrar och Farliga frestelser. En anna riktigt bra bok är Vår bästa tid.
 
Nu har jag alltså läst Arvet, Vincenzis senaste. Och den är bra. Men den når inte upp till de nyss nämnda böckernas nivå... Arvet handlar om kosmetikföretaget House of Farrell. Men företaget mår inte bra, och Athina Farrell, 85 år gammal, tvingas inse att hon måste ta in hjälp för att hennes livsverk ska överleva. Bianca Bailey kallas in. Hon är stenhård, men hon brukar lyckas rädda företag på fallrepet. Men Athina tycker inte om hennes metoder. Det utvecklar sig till en kamp dem emellan. 
 
Förutom detta får vi följa relationerna kring en mängd andra människor med anknytning till dessa två personer. Biancas man och tre barn, Athinas två vuxna barn med familjer, andra anställda i House of Farrell. Det är Vincenzi i god form, om än inte allra bästa. Men gillar du Vincenzi kommer du att gilla denna bok också. Har du inte läst Vincenzi förr skulle jag rekommendera dig att börja med Lyttontrilogin.
 

Engagerande om andra världskriget och dess följder

Publicerad 2015-06-21 21:51:00 i

Britannia Road är Amanda Hodgkinsons debutroman, och det är en stark debut.Silvana och Janusz, bosatta i Polen, är nygifta och har just fått sonen Aurek när andra världskriget bryter ut. Janusz tvingas ut i kriget, och Silvana ioch Aurek ger sig på flykt, och hamnar i skogen, där de lever i flera år.
 
När kriget är slut återförenas de i England, i huset på 22 Britannia Road, som Janusz köpt. Men det är inte enkelt att bli en familj igen efter traumatisk upplevelser på varsitt håll. Vi får följa dem i England, men vi får också återblickar på både Janusz och Silvanas liv under kriget, och vi får gradvis veta vad de varit med om, och vilka hemligheter de båda ruvar på.
 
Jag gillar den här boken. Den är välskriven, och Hodgkinson vecklar upp dåtiden på ett lagom dramatiskt sätt, varvat med nutid (det vill säga, sent 40-tal). Man får sympati för både Janusz och Silvana när man får veta vad de varit med om.
 
Gillar du romaner om människor och deras inbördes relationer är det här en bok jag rekommenderar.
 

Hedström kanske bäst i Sverige!

Publicerad 2015-06-20 13:52:00 i

Jag har visserligen länge hållit Åsa Larsson som Sveriges kanske bästa deckarförfattare. Jag älskar hennes böcker om Rebecka Martinsson! Men en författare som jag tycker är sorgligt ouppmärksammad när man pratar svenska deckarfavoriter är Ingrid Hedström.
 
Ingrid Hedström är rutinerad journalist och utrikeskorrespondent, och hon kan verkligen skriva väl! 2004 kom hennes första deckare, Lärarinnan i Villette. De närmaste åren skrev Hedström ytterligare fem böcker i Villetteserien, som handlar om undersökningsdomare Martine Poirot i den fiktiva belgiska staden Villette. Och det är ingen slump att huvudpersonen heter Poirot. Villettedeckarna är riktiga pusseldeckare, och för den som kan sina Christie men även Maria Lang, finns flera blinkningar i de här böckerna. Jag älskade Villetteserien från första boken, och när jag hörde att Hedström efter sjätte boken lämnade Villette och skrev på en bok med helt nya huvudpersoner blev jag lite ledsen. Men det hade jag inte behövt vara! Förra året kom första boken om diplomaten Astrid Sammils med rötterna i Dalarna. Den hette Bortfall, och till min förvåning och glädje tyckte jag nog ännu bättre om den än om Villetteserien, vilket inte vill säga lite.
 
Nu har jag läst uppföljaren till Bortfall. Andra boken om Astrid Sammils heter Måltavla, och jag blir inte besviken. Sammilsböckerna utspelar sig i dagens Sverige. Mycket av handlingen tilldrar sig i Dalarna, där Astrid har ärvt en släktgård, men Måltavla rör sig också i Stockholm, London och på Island. Hedström skriver fortfarande väl, böckerna är spännade och de tar upp aktuella ämnen. I Måltavla handlar det om näthat och om kvinnoförtryck. I Bortfall var det läkemedelsindustrins profithunger och vår mörka historia när det gäller hur vi behandlade funktionsnedsatta förr, och satte dem på så kallade vanföreanstalter där de utnyttjades för experiment.
 
Jag tycker att Hedström skriver om angelägna ämnen. Hennes huvudpersoner känns trovärdiga, och själva intrigen är bra, även om jag relativt tidigt får misstankar om vem som är boven i dramat. Men det gör inte så mycket, när boken är så bra. 
 
Jag hoppas verkligen att Hedström kommer att skriva fler böcker om Astrid Sammils, och det känns lite tomt att jag slukade Måltavla på två dagar - nu lär det väl ta minst ett år innan en eventuell uppföljare kommer...
 
Jag tycker det finns väldigt många bra svenska deckarförfattare, många av dem kvinnor. Åsa Larsson har jag nämnt. Jag gillar verkligen Carin Gerhardsens Hammarbyserie, och Stieg Larsson Millennieserie förstås. En bubblare är Stefan Ahnhem med böckerna Offer utan ansikte och Den nionde graven. Och i skiktet under dem finns flera läsvärda författare. Helen Tursten, Ann Rosman, Hjorth/Rosenfeldt och paret Börjlind är några. Men fortsätter Hedström så här får jag utnämna henne till min svenska deckarfavorit. Just nu toppar hon tillsammans med Åsa Larsson och Stieg Larsson. Den sistnämnde lär ju inte komma ut med några uppföljare tyvärr, och Åsa Larsson ägnar sig ju just nu åt att skriva barnböcker. Jag hoppas på fler böcker om Rebecka Martinsson, men just nu verkar det som om jag får sätta mitt hopp till Ingrid Hedström och hennes Astrid Sammils.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela