Grisham blir bättre igen
De första John Grisham-romanerna jag läste tyckte jag var spännande och bra. Sedan tröttnade jag lite nånstans, och läste honom inte så mycket. Alla rättegångsskildringar blev lite för lika. Men de senaste par böckerna av Grisham som jag läst har varit riktigt bra. Nu har jag precis läst ut Gray Mountain. Den utspelar sig mestadels i Appalacherna i Virginia, och tar upp problemet med bergstoppsbrytning - ett slags dagbrott fast mycket värre. Storbolag skalar hänsynslöst av toppen på höga berg för att komma åt s k kolflötser som ligger djupt nere i bergen. Dessa kan förstås aldrig återställas sedan, och både natur och människor far illa.
Boken börjar med att New York-juristen Samatha Kofer förlorar jobbet i samband med den stora finanskrisen. Över en natt har hon inget jobb, och inte verkar det lätt att få ett nytt heller. Men hon lyckas få en obetald praktikplats på en rättshjälpsbyrå i den lilla staden Brady i Appalacherna. Till att börja med undrar hon vad hon givit sig in på. Men hon dras in det smutsiga spelet om kolbrytningen, och hon möter människor som bokstavligen slängts på soptippen av storbolagen. Hon träffar riktiga människor, och börjar känna med och för dem.
Jag gillar att Grisham tar parti för den lilla människan utan att det blir smetigt och förutsägbart. Dessutom lär man sig en hel del om kolbrytning, för jag är rätt övertygad om att det faktiskt är så här det går till på sina ställen.
Att läsa en Grisham-bok flyter alltid på lätt, men som sagt, på senare år tycker jag att han fått lite mer tyngd i handlingen. Före den här boken var I mullbärsträdets skugga, som också var riktigt bra. Kul. Det känns som om det definitivt är lönt att fortsätta kika efter senaste Grisham!
