karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Imponerande debut av rutinerad författare

Publicerad 2015-10-31 12:08:52 i

Debut och rutinerad. Låter det konstigt? Ja kanske, men Maria Nygren debuterar som författare av vuxenlitteratur med Feberfågel. Men hon har skrivit prisade ungdomsromaner, och tydligen filmmanus dessutom.
 
Det här är en riktigt bra bok. Den är spännande, välskriven, och jag gillar ju miljön, en ö i Ålands hav, det vill säga någonstans i Roslagen. Ön heter Sejdarö, och den f d polisen Linn blir skickad dit av sin arbetsgivare försäkringsbolaget för att utreda misstänkta försäkringsbedrägerier. Hon blir snabbt bekant med delar av öns befolkning. Men vem är egentligen hennes vän och vem är hennes fiende? Och varför händer det även henne saker, om det nu är bluff, det som hänt på ön?
 
Jag brukar hävda att jag inte gillar böcker med övernaturliga inslag. Men det verkar som om det är populärt just nu. Och här vet man väl egentligen inte om det verkligen är övernaturligt, eller om det är på riktigt. Hur som helst, Maria Nygren skriver med flyt, och det är svårt att släppa boken. Sedan att hon fått in så mycket handling på 246 sidor idag när många böcker är på över 500 sidor, det är skickligt, även om jag inte har något emot tegelstensromaner (så länge de är bra, så klart).
 
Jag läser gärna mer om Linn!
 

Gripande skildring av ett orättvist samhälle

Publicerad 2015-10-30 19:27:21 i

Mississippi lär vara Hillary Jordans debutroman. Det är verkligen starkt i så fall, men å andra sidan läser jag att hon jobbat som copywriter, så skrivit har hon ju gjort förr, Det märks.
 
Boken utspelar sig i Mississippi 1946, alltså strax efter andra världskrigets slut. Henry McAllan köper en bomullsfarm i Mississippi. Hans hustru Laura, som blivit lovad att de ska bo i ett hus i staden intill, blir inte glad då Henry blivit lurad, och de blir tvungna att bosätta sig på farmen. Hon avskyr farmen, leran och sin elake och rasistiske svärfar. Hon får hjälp i hushållet av hustrun i den svarta lantarbetarfamiljen som jobbar på farmen, och en försiktig vänskap uppstår. 
 
Hem från kriget kommer så Henrys yngre broder Jamie samt den äldste sonen i lantarbetarfamiljen, Ronsel. De har båda upplevt krigets fasor, och blir goda vänner, trots att något sådant är otänkbart vid den här tiden i  MIssissippi.Deras vänskap provocerar många i bygden och leder så småningom till en katastrof.
 
Det här är en fantastiskt bra bok, och man ryser verkligen när rasmotsättningarna skildras, men det var ju så här det såg ut. Och det är inte mer än 70 år sedan. Det är ganska skrämmande. I dessa tider i Sverige är det här en bok att läsa, så inser man kanske att alla människor är lika mycket värda, oavsett ursprung och hudfärg. Man får också en ruskig lektion i vad det kan leda till om man inte tycker just att alla har ett lika värde. En viktig bok!
 

Nionde Malin Forsdeckaren habil men väntad

Publicerad 2015-10-30 15:15:00 i

Eldjägarna är Mons Kallentofts nionde deckare om polisen Malin Fors och hennes kollegor i Linköping. Först kom årstidsserien; Midvinterblod, Sommardöden, Höstoffer, Vårlik samt Den femte årstiden. Sedan började serien som är döpt efter de fyra elementen; Vattenänglar, Vindsjälar, Jordstorm och nu då Eldjägarna.
 
Jag har gillat den här serien från början. Visserligen har Kallentoft något slags övernaturligt inslag i deckarna, där de döda talar till en. Sånt brukar jag inte gilla. Men det går att bortse från. Dessutom gör två andra favoritförfattare något liknande, nämligen Johan Theorin och Åsa Larsson. Så jag har väl vant mig.
 
Eldjägarna är ingen dåligt deckare. Men det kanske är det att man börjar kunna Malin Fors och persongalleriet runt henne nu, för jag börjar tycka att Kallentoft upprepar sig lite. Blir det fler deckare i den här serien (fast då får han väl börja på ett nytt tema, eller ska nästa bok heta Det femte elementet?) så kommer jag med största säkerhet vilja läsa dem, men jag hoppas ändå att Kallentoft varierar sig lite. Malin brottas med sin alkoholism, med sin saknad efter dottern Tove som jobbar som volontär i Nepal, och med sitt dåliga samvete över att ha varit en dålig mamma när Tove växte upp. Allt detta känner vi igen, och har hört förr. Och fallen liknar på något sätt också varandra. Våldsamma, häftiga dödsfall som vållar oro bland allmänheten. Den här gången hittar man en nioårig pojke död i en container. Dagen efter hittar Malin den döda kroppen efter en svårt bränd kvinna. Givetvis hänger dödsfallen ihop, och Malin och hennes kollegor nystar trådar som vanligt och löser förstås fallet efter en del knöligheter.
 
Nu låter jag kanske för negativ. Jag gillar som sagt Kallentofts Malin Forsserie, betydligt bättre än jag gillade Zack, boken han skrev tillsammans med Markus Lutteman. Den var verkligen våldsam, och jag gillade inte huvudpersonen något vidare. Och det kanske var ett försök från Kallentoft att göra något annorlunda, det jag efterlyste. Men det tilltalade inte mig. Men hursomhelst tycker jag att Malin Forsböckerna börjar bli lite av kopior på sig själva. Vi får väl se vad Kallentoft hittar på nästa år.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela