karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Lärn syr ihop två serier

Publicerad 2016-04-28 20:57:00 i

Halta hönans hotell av Viveca Lärn är den avslutande delen i den serie som började med Öster om Heden, och fortsatte med Väster om Vinga och Södra vägen till Saltön. Jag lyssnade på den första som ljudbok för några år sedan, och sedan har jag velat veta hur det skulle gå för huvudpersonerna.
 
Samtidigt är detta den avslutande boken (antar jag) i Lärns Saltöserie. De böckerna har jag inte läst, men jag har sett tv-serien. Nu möter alltså Roger Holkfjell och tobaksbröderna Åke och Holger Jönsson Emily, Johanna och de andra på Saltön. Det blir en del kul scener av det.
 
Annars är jag väldigt kluven till Viveca Lärns böcker. Det är ganska tydligt att hon är barnboksförfattare från början, för hennes språk drar definitivt åt barnbokshållet. Det är ganska pladdrigt, och ibland till och med osammanhängande. Visst, det är charmigt emellanåt, men jag blir lite trött på det också. Personerna pratar och pratar, ibland helt utan plan, som det verkar. Och även miljöskildringarna är rätt pladdriga och lite osammanhängande. Med detta sagt så finns det ju uppenbarligen ändå något i den här boken (och de övriga) som gör att jag fortsätter att läsa. Jag har sällan varit så kluven till några böcker som jag är till Lärns. Annars brukar jag antingen gilla eller inte gilla. Men här gillar jag, och samtidigt irriterar jag mig... Knepigt. Jag är trots allt rätt nöjd med att detta verkar vara finalen på båda bokserierna. Helt okej.
 
Om handlingen behöver inte sägas så mycket, annat än att alla med tiden verkar finna sig en hjärtevän, utom Kabben, som mister sin alldeles i bokens början, och Holger, som är glad att göra slut med sin älskling. Det flyttar in en tysk familj, det byts hus, startas hotell, uppträds i vattenbalett - ja, allt är precis så rörigt som det brukar vara i Lärns böcker, och samtidigt är det ju hjärtevärmande. 
 

Om kärlek, relationer och familjen

Publicerad 2016-04-24 15:31:24 i

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla Som ett brev på posten av Birgitta Bergin. Feelgood är det inte precis, det är det lite för svart för. Men visst, det är ganska underhållande, om än också ganska förutsägbart.
 
Elsa och Thore är båda 81 år. De träffas genom bridgen. Båda har mist sina makar, och trodde väl att livet skulle lunka på i sin lugna takt. Men Elsa och Thore blir kära. De går på opera, de äter middag tillsammans, och det där välbekanta pirret, som de inte känt sedan ungdomen, eftersom båda haft långa äktenskap, dyker upp igen. De reser till Amsterdam tillsammans.
 
Får man och kan man bli kär när man är över 80? Javisst kan man det. Elsa och Thore förlovar sig och bjuder ut sina barn och barnbarn till en ö i skärgården över en helg för att berätta den glada nyheten. Men alla blir inte glada. Ja, faktum är att de flesta av släktingarna verkar ha synpunkter på det gamla parets kärlekssaga. Det som var tänkt att bli en trevlig helg där de bådas familjer fick bekanta sig med varandra blir i stället gräl, anklagelser, avslöjade hemligheter, girighet och avundsjuka. I baksidestexten jämförs boken med filmen Tomten är far till alla barnen. Jag ska erkänna att jag inte sett den filmen, men jag har ju läst en del om den, och vet på ett ungefär vad den handlar om. Och jämförelsen är nog inte helt fel.
 
Boken är lättläst och ganska kul. Den är klart läsvärd, även om jag inte skulle kalla den en läsupplevelse i den högre klassen. Men jag gillar ju som bekant (för den som till äventyrs följer den här bloggen) att läsa olika typer av böcker. Och den här platsar definitivt där. Och slutet är visserligen hyfsat förutsägbart, men ändå ganska kul. Det kunde bara ha slutat på tå heöt olika sätt, och det här var det ena...
 

Lättsamt och ganska okej

Publicerad 2016-04-24 15:18:00 i

Det är möjligt att jag tyckt ännu bättre om Anna Winbergs bok Vaknätter och verklighetskaos i Vasastan om jag läst den för sådär 20 år sedan, när jag hade två småbarn själv. Som det är nu tycker jag boken är okej. Den är lättläst, och visst finns det viss igenkänning i skildringen, även om den som vanligt i sådana här berättelser är rätt tillskruvad.
 
De tre mammorna Emma, Shirin och Dolly träffas i föräldragruppen på BVC. De är väldigt olika, och betraktar varandra med viss misstänksamhet. Men någonstans börjar de ändå umgås. Alla har de sina hemligheter som de inte avslöjat för de andra.
 
Emma och hennes kille har svårt att bestämma sig för sonens namn, och föräldraledigheten är inte alls som hon föreställt sig och läst om att den ska vara. Och de som försökt så länge att få barn - nu skulle det väl ändå vara så där rosenrött? Shirins dotter Isobel sover både nätter och dagar, vilket ger Shirin mycket tid att fundera på sin situation. Isobels pappa Sven sjappade strax innan hon föddes, och nu har Shirin snart inga pengar kvar. Men sms-lån kan man ju alltid ta, så man kan nätshoppa lite till. Något måste man ju få trösta sig med. Dollys dotter heter Sunny-Ruu, har två mammor och är alltid klädd i matchande kläder. Dolly är supermorsan som bakar majskrokar själv och älskar astrologi.
 
Vi för följa hur de tre kommer allt närmare varandra, men också misshälligheter mellan dem, och hur allt inte blir som man tänkt sig. Men slutet blir givetvis ändå bra, på något sätt. Det är ju så det ska vara i sådana här böcker. En stunds avkoppling ger den här boken och det är väl okej, men den är ju inte en måste-läsa-bok.Men visst, jag drog på smilbanden emellanåt, och jag kan inte säga att jag ångrar att jag läste boken.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela