karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Spännande igen, men man börjar kunna mönstret

Publicerad 2016-08-30 18:48:33 i

Dansa min docka av M J Arlidge är precis lika spännande som hans tidigare Ole Dole och Bro bro breja. Man läser och läser, och vill veta hur det går. Det är definitivt en stunds underhållning. 
 
Men. Invändningen är väl att man nu börjar känna igen sig. Böckerna är skapade väldigt mycket efter samma mall. Kriminalkommissarie Helen Grace har samma privata problem som hon haft i de två tidigare böckerna. Och återigen är det en seriemördare som är i farten. Men det är det förstås bara Helen Grace som förstår, och hon blir motarbetad av sin chef. Först misstänks en person, den avförs från utredningen, sedan en till, och samma sak där. Så småningom kommer Helen Grace såklart på lösningen. 
 
Om man läser de här böckerna var för sig tror jag att man tycker de är både spännande och lättlästa. Problemet är alltså att jag nu läst tre stycken på ett drygt år, och börjar känna igen mig.
 
Vi får se om det kommer någon mer bok i serien. I så fall kansk man skulle vänta ett tag med den?
 

Ninni Schulmans femte handlar om kuslig klassträff

Publicerad 2016-08-30 18:41:00 i

Jag tycker ganska bra om Ninni Schulmans Hagforsdeckare med journalisten Magdalena Hansson och poliserna Petra Wilander och Christer Berglund i huvudrollerna. Nummer fem i serien heter Välkommen hem och är väl inte den bästa i serien, men inte heller den sämsta.
 
Magdalena Hansson är bjuden till återträff med sin högstadieklass, men har egentligen inte lust att åka. Men eftersom hon är journalist och är lovad en intervju med den kille i klassen som blivit en kändis tänker hon att hon ändå ska åka dit. Men kvällen spårar ur totalt. Alla blir drängfulla, och under en spökvandring under natten hittas en klasskamrat död.
 
Givetvis ligger svaret på gåtan i det fördodla. Någon mådde inte alls bra  under högstdietiden, och har bestämt sig för att hämnas. Och fler dödsfall är att vänta.
 
Jag har alltid gillat böcker om skolor, internatskolor, klassträffar osv. Det är något kittlande i det (även om de klassträffar jag själv varit på har varit hur kul och positiva som helst). Därför intresserar den här boken mig. Sedan är det väl inte rocket science att lsita ut vem som är den skyldiga i och för sig, men det må väl vara hänt. Som sagt, jag tycker den här boken är okej och helt klart läsvärd, men Schulman har skrivit ännu bättre.
 
Jovisstja, ett rejält klagomål bara - har förlagen överhuvudtaget inga korrekturläsare numera? Den här boken är utgiven på Forum, som väl är ett ganska etablerat förlag. Då får man bara inte släppa igenom stavningen kocketerat. Jag fick läsa tre gånger innan  jag insåg att det var ordet koketterat som avsågs... Skärpning Forum!
 

Lundadeckare som saknar det där lilla extra

Publicerad 2016-08-30 18:32:50 i

När jag hörde att deckardebuten Vit syren utspelar sig i Lund, och att författaren Cecilia Sahlström som är bosatt där, dessutom arbetar i min hemkommun, tyckte jag verkligendet skulle bli skoj att läsa den. Men jag vet inte. Den är inte dålig. Det är väl typ ett hantverk. Men den saknar något, det där lilla extra. Jag tycker författaren liksom aldrig kommer till skott - man kommer tillbaka till samma sak hela tiden. Boken är på närmare 500 sidor, och hade definitivt, i mitt tycke, vunnit på att kortas 100 sidor. Då hade den fått lite mer skärpa, inbillar jag mig.
 
Sedan är det visst kul med Lundamiljön, och att man känner igen sig överallt där handlingen utspelar sig. Men det räcker inte riktigt. Och ingen har väl påstått att det är en pusseldeckare, men jag tycker ändå det är synd att man listar ut vem som är mördaren alldeles för tidigt i boken.
 
Huvudpersoner är poliserna Sara Vallén och Rita Anker. Den förra har jag ganska svårt för, men Rita Anker gillar jag. Jag vet inte riktigt vad som stör mig med Sara Vallén, men hon beter sig inte trovärdigt, tycker jag. Sedan tycker jag nog inte att personerna utvecklas tillräckligt, trots det stora antalet sidor. Jag tycker att de känns som staffagefigurer, inte som kött och blod.
 
Som en parentes, och här vet jag att jag är överkänslig, så är boken halvslarvigt korrläst. Jag hittar ett antal grammatiska fel, och sådant hänger jag upp mig på.
 
Jag är tveksam till om jag kommer att läsa uppföljaren om det kommer någon. Det ska vara för Lundamiljöerna då...
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela