karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Lönnaeus imponerar

Publicerad 2016-05-30 17:17:58 i

Marias tårar är Olle Lönnaeus andra bok om polisen Jonny Lilja och personerna kring honom. Jag tyckte ganska bra om den första, Jonny Liljas skuld, och den här storgillar jag! Jag brukar säga att jag inte gillar böcker där poliserna eller andra myndighetspersoner är ute på hal is, och rör sig utanför lagen. Men Jonny Lilja faller man för. Javisst, han är en strulpelle som ställer till det för sig. Men i grunden är han en god person som vill väl, och man kommer verkligen att gilla honom vartefter man läser boken. Lönnaeus får också till ett härligt persongalleri kring Lilja, och man smälter verkligen inför de här personerna.
 
Även om man inte gillar deckare tycker jag att man ska läsa Lönnaeus böcker. Det är inte så mycket deckarintrigen som är viktig här. Bor man dessutom i Skåne är mycket bekant, eftersom Lönnaeus böcker utspelar sig huvudsakligen i Malmö och trakterna kring Tomelilla.
 
Boken börjar med att en person hittas fastfrusen i isen vid Ribbans kallbadhus, brutalt avrättad. Jonny hittar strax därefter sin exhustru Lena ihjälskjuten i hennes hem. Dessutom anser sebiske maffiabossen Ratko Jokovic inte alls att han och Lilja är kvitt, vilket Lilja definitivt tycker, efter att ha fått ett finger avklippt i förra boken.
 
Det här låter blodigt och hårdkokt, vilket jag inte brukar gilla, men det blir liksom inte jobbigt ändå, eftersom personerna är så varsamt skildrade, och språket är så bra. Jag läser gärna mer om Jonny Lilja!
 

Schepps trea inte så tokig men slarvigt korrläst

Publicerad 2016-05-29 11:58:00 i

Emelie Schepp har blivit känd för att hon gav ut sin första deckare på eget förlag, och den blev en försäljningssuccé. Jag tyckte sådär om Märkta för livet som den heter. Jag har lite svårt för när myndighetspersoner går sina egna vägar, bryter mot lagen osv, vilket är vad som händer här. Men jag får ju medge att den var spännande. Sedan kom tvåan, Vita spår, och den blev lite av en besvikelse, även om den förvisso också var spännande. Nu har jag läst tredje boken, Prio ett, och det tycker jag nog är den bästa av dem. Kanske är det det att man lärt känna personerna, och börjar gilla dem. Jag tyckte huvudpersonen i böckerna, åklagaren Jana Berzelius, var en väldigt knepig person till att börja med, och det är hon väl fortfarande, men jag gillar henne mer och mer.
 
Boken börjar med att en kvinna hittas svårt sargad i sin lägenhet. Sedan händer samma sak med en person till, och sedan en tredje. De är sargade på olika sätt, men det verkar definitivt hänga ihop. Alla tre avlider. Gradvis får man klart för sig att det finns ett samband, och att ambulanssjuksköterskan Philip Engström på något sätt är förknippad med alla offren. Men är det verkligen han som mördat dem? Och i så fall varför? Storyn är spännande om än kanske inte helt trovärdig, men så är det ju med många deckare, och det stör mig inte jättemycket. En stunds underhållning är en stunds underhållning.
 
Numera ger Schepp ut sina böcker på Wahlström & Widstrand, och med ett så stort förlag i ryggen stör det mig att det fortfarande finns flagranta korrfel i texten. Slamrande stavas just så, inte slammrande. Och ett glas är fyllt till brädden, inte till bredden. Slarvigt, och det drar ner upplevelsen lite för en språkpolis, tyvärr.
 

Spännande deckare med mycket historia

Publicerad 2016-05-26 22:20:18 i

Ann Rosman imponerar mer och mer på mig. Nu har sjätte delen i hennes deckarserie i Marstrandsmiljö kommit, och som vanligt står Karin Adler och hennes poliskollegor i centrum. Boken heter Vågspel, och utspelar sig till största delen på Orkneyöarna i norra Skottland. Jag är fascinerad av öar, och jag gillar både Ann Cleeves Shetlandssserie och Peter Mays trilogi från Yttre Hebriderna. Och jag tycker Rosman lyckas väl med sin bok också.
 
För 100 år sedan, mitt under brinnande världskrig, förliser det brittiska krigsfartyget HMS Hampshire utanför Orkenyöarna, och sjunker med besättning och last. Flera försök görs under åren att bärga lasten, som sägs vara mycket värdefull.
 
I nutid hittas en segelbåt drivande, också utanför Orkneyöarna. Den tillhör svenske Bo Stenman, och det verkar ha gått vilt till på båten, eftersom man hittar blodspår där. Stenamn bor i Marstrand, och Adler och hennes kollegor blir inkopplande. Snart sitter Karin Adler och kollegan Folke på flyget till Skottland. Man hittar en kropp, men sambandet med segelbåten verkar inte glasklart. Däremot är det rätt uppenbart att det finns ett samband med förlisningen 1916.
 
Jag tycker den här boken är spännande och välskriven, och upplösningen är inte helt väntad. Jag tycker ibland det kan bli jobbigt med för mycket historiska händelser invävda i deckare, men här fungerar det. Det finns tydliga kopplingar, och det gör att även historian blir intressant.'
 
Ann Rosman är mindre känd än t ex Mari Jungstedt och Anna Jansson, men jag tycker nog att hon är avsevärt bättre. Hennes deckare har ofta historiska handlingar invävda, och hon lyckas göra det intressant.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela