karinboktok.blogg.se

Emelie Schepp har blivit känd för att hon gav ut sin första deckare på eget förlag, och den blev en försäljningssuccé. Jag tyckte sådär om Märkta för livet som den heter. Jag har lite svårt för när myndighetspersoner går sina egna vägar, bryter mot lagen osv, vilket är vad som händer här. Men jag får ju medge att den var spännande. Sedan kom tvåan, Vita spår, och den blev lite av en besvikelse, även om den förvisso också var spännande. Nu har jag läst tredje boken, Prio ett, och det tycker jag nog är den bästa av dem. Kanske är det det att man lärt känna personerna, och börjar gilla dem. Jag tyckte huvudpersonen i böckerna, åklagaren Jana Berzelius, var en väldigt knepig person till att börja med, och det är hon väl fortfarande, men jag gillar henne mer och mer.

 

Boken börjar med att en kvinna hittas svårt sargad i sin lägenhet. Sedan händer samma sak med en person till, och sedan en tredje. De är sargade på olika sätt, men det verkar definitivt hänga ihop. Alla tre avlider. Gradvis får man klart för sig att det finns ett samband, och att ambulanssjuksköterskan Philip Engström på något sätt är förknippad med alla offren. Men är det verkligen han som mördat dem? Och i så fall varför? Storyn är spännande om än kanske inte helt trovärdig, men så är det ju med många deckare, och det stör mig inte jättemycket. En stunds underhållning är en stunds underhållning.

 

Numera ger Schepp ut sina böcker på Wahlström & Widstrand, och med ett så stort förlag i ryggen stör det mig att det fortfarande finns flagranta korrfel i texten. Slamrande stavas just så, inte slammrande. Och ett glas är fyllt till brädden, inte till bredden. Slarvigt, och det drar ner upplevelsen lite för en språkpolis, tyvärr.