Spännande men med konstigt slut
Arton grader minus är Stefan Ahnhems tredje deckare. Jag har läst även de två första, Offer utan ansikte och Den nionde graven, och gillade dem båda. Ahnhem har skrivit tv-manus förut, vilket märks på hans sätt att skriva. Det är spännande och det går i ett rasande tempo, med täta scenväxlingar.
Jag gillar den här boken också, men som med många andra författare som skriver böcker som påminner om varandra en del är det någonstans vid tredje boken man börjar känna igen sig rätt mycket. Jag tycker det är kul att träffa Fabian Risk, hans familj och hans kollegor igen. Intrigen den här gången känns ganska otrolig, men det gör inte så väldigt mycket när man läser det som en saga, mer eller mindre. Den här gången är Fabian Risks familj väldigt inblandaad i det som händer, nästan lite för mycket för att det ska vara trovärdigt, men okej då.
Det som stör mig mest med den här boken är faktiskt slutet. Jag förstår inte de två sista sidorna? Är det någon slags förklaring till vad som hänt i boken? I så fall är det väldigt luddigt. Eller är det en cliffhanger för nästa bok? Väldigt oklart där också i så fall. Jag hade velat förstå de sidorna. Därför blev slutet hängande lite i luften för mig, och det är synd. Jag lär väl märka med nästa bok, om det är en cliffhanger eller inte.
