karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Inte så bra som alla säger

Publicerad 2016-09-25 13:55:00 i

Äntligen har jag läst den bok som så många talat om, och som fått så fantastiska omdömen; italienska Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Och jag måste medge att jag blev lite besviken. Kanske är det för att (nästan) alla höjt boken till skyarna, och jag därför hade höga förväntningar?
 
Det här är första delen i en romansvit om de två barndomsvännerna Lila och Elena, som bor i Neapel. Boken börjar helt kort med ett stycke om den medelålders Elena, och det är nog henne jag skulle vilja veta mer om.
 
Men sedan förflyttas berättelsens till barndomens Neapel, och vi får följa de två vännernas uppväxt. Och visst, boken är inte dålig. Men så väldigt fantastisk tycker jag nog inte heller att den är. Kanske beror det på att jag läste boken under en sjukdomsperiod, och hade lite svårt att koncentrera mig, men jag tycker det var väldigt många namn och väldigt många personer. Man får i och för sig alla familjerna uppräknade i början, och det är väl tur det. Det blir inte enklare av att de flesta personerna i handlingen omväxlande kallas för sina förnamn, smeknamn och efternamn. Det blir lite rörigt... Och jag brukar normalt inte ha problem med att hålla isär många huvudpersoner i böcker.
 
Sedan tycker jag att handlingen blir lite seg och tjatig. Det händer inte så jättemycket. Det väsentliga ska väl vara relationen mellan Elena och Lila, men den engagerar inte mig så mycket som jag önskat. Det är möjligt att det skulle bli bättre om man läser kommande delar (del 2 har precis kommit nu), men jag vet faktiskt inte om jag tänker bry mig om det. Jag får se. So many books, so little time...
 
 

Spänning som engagerar

Publicerad 2016-09-25 13:42:00 i

För en eller ett par veckor sedan bloggade jag om en av Anders de la Mottes böcker, och skrev då att jag väntade på hans senaste; Slutet på sommaren. Nu har jag läst den, och jag blev inte besviken.
 
Den här boken utspelar sig, liksom så många andra böcker nuförtiden, i nutid (2003) och dåtid (1983). Det är inte alltid jag tycker att det är ett effektivt grepp, men här är det en förutsättning för hela berättelsen.
 
1983 försvinner Billy, snart fem år. Hela bygden letar efter honom, men han är spårlöst försvunnen. Ryktet går på den skånska landsbygden om vem som är den skyldige, men ingen fälls för brottet, och Billy hittas aldrig. Hans familj mår dåligt av ovissheten, och ingenting blir sig någonsin likt för någon av familjemedlemmarna.
 
Tjugo år senare leder Billys storasyster en terapigrupp om sorg, då en av deltagarna berättar om sin vän som försvunnit för många år sedan. Veronica känner väl igen detaljerna, men vem är mannen som berättar om Billys försvinnande? Veronica känner att hon måste få veta mer, och återvänder till den hembygd hon försökt fjärma sig ifrån. Där möter hon de familjemedlemmar som finns kvar i livet, men också gamla vänner och grannar. Reaktionerna på hennes återkomst skiftar, och när hon börjar höra sig för kring Billys försvinnande blir stämningen obehaglig. Vad hände egentligen den där sommaren för tjugo år sedan?
 
Jag tyckte mycket om den här boken. Jag vet inte om man ska kalla den deckare, spänningsroman eller något annat. Ett familjedrama, kanske? Hur som helst är den läsvärd, och definitivt inte förutsägbar, och man engagerar sig verkligen i storyn.
 
Min enda invändning är mot prologen i början. Jag tyckte den ledde läsaren lite på villospår. När jag nu läser om den inser jag att det är en tolkningsfråga, så, tja, det kansek är okej ändå.
 

Tysk debutant som ger mersmak

Publicerad 2016-09-25 13:28:00 i

Körsbärslandet är tyska Dörte Hansens debutroman. Den utspelar sig i norra Tyskland, där man talar plattyska, vilket är en tysk dialekt som drar mot de nordiska språken, så den är faktiskt hyfsat lätt att förstå för en svensk. Jag vet dock inte om den här boken är skriven på plattyska i original, men det tror jag inte.
 
Det är inte så ofta jag läser böcker av tyska författare, men när jag läste om den här boken blev jag intresserad direkt. 
 
Vera Eckhoff kom till Olland som flykting från Ostpreussen tillsammans med sin mamma. Hon har alltid varit en udda fågel i den lilla byn, och har väl aldrig riktigt känt sig hemma. En dag står hennes systerdotter utanför dörren med sin lille son. De är också på en sorts flykt, och Vera öppnar sitt hem för dem, om än på ett ganska kantigt sätt till en början. 
 
Det är ingen stor dramatik i den här boken, den är inte jättefantastisk eller superkul. Men den har något. En lite torr humor, och en värme, som gör att den fastnar i mitt minne. Jag gillar definitivt den här boken!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela