karinboktok.blogg.se

När jag läste om En sista semester av Michael Zadoorian visste jag att jag ville läsa den här boken. Och även om jag tyckte att den var lite trög i början tog den sig verkligen vartefter, och jag tyckte riktigt mycket om den när jag läst klart den.

 

Ella och John är ett pensionerat par. Han har Alzheimer i ett ganska långt framskridet stadium, men köra husbil, det kan han. Ella har cancer, men har sagt nej till cellgifter och strålning. I stället rymmer paret i sin husbil från hemmet i Michigan för att bege sig till Disneyland. Efter sig lämnar de två mycket oroliga vuxna barn, som när de får kontakt med föräldrarna under resans gång gör allt för att övertala dem att komma hem igen.

 

Vi får följa med på resan, med alla dess förvecklingar. John som glömmer vad han nyss sagt och frågat om, Ella som knaprar piller för att orka med, John som bara vill ha hamburgare att äta och Ella som gör vad hon kan för att hålla ihop resan. På kvällarna sitter de och ser på diabilder från sitt långa liv, speciellt semestrarna, på ett uppspänt lakan.

 

Resan saknar inte dramatik. En dramatisk punktering, ett mycket otrevligt möte och ett fall som kunde kostat dem båda livet. Men nej, på något sätt ska de fram till havet i Kalifornien och till Disneyland. De möter många människor. En del blir charmade av det gamla paret, andra blir irriterade. Själv kan jag inte låta bli att tycka om dem. Och när jag läser att boken just blivit film med Helen Mirren och Donald Sutherland i huvudrollerna vet jag att jag absolut vill se filmen också, även om jag läser på IMDb att resan i filmen av någon outgrundlig anledning går från Boston till Key West. Jag har lite svårt att förstå sådana ändringar. Bara för att, eller? Men med dessa två skådespelare i huvudrollerna kan det inte bli fel, inbillar jag mig.

 

Och så undrar jag om filmmakarna låter slutet vara precis som det är. Jag hoppas det.