Skymf mot deckardrottningen
Ni som följt min blogg vet att jag gillar deckare, och att Agatha Christie är något av min husgud. De senaste par åren har någon kommit på den egendomliga och riktigt dåliga idén att låta en annan författare, Sophie Hannah, skriva böcker om Hercule Poirot. Var det inte precis därför Agatha Christie gjode som hon gjorde i Ridå, Hercule Poirots sista fall, så att ingen skulle kunna återuppväcka honom? Nu har man alltså ändå gjort det, självklart med AC:s anhörigas goda minne. Man kan tycka att de borde ha nog med pengar ändå, med alla filmatiseringar och nyutgåvor av alla de böcker Agatha Christie skrev. Men det räcker tydligen inte. För det kan väl inte finnas någon annan anledning att låta någon skriva två så erbarmligt dåliga böcker som Monogrammorden (som kom för ett par år sedan) och Stängd kista, som kommit nyligen?
Eftersom jag är Christienörd och även hållit en del föredrag om henne kände jag ändå att jag fick läsa Monogrammorden när den kom. Den tänker jag dock inte orda om här. Jag minns bara att jag tyckte den var eländigt dålig, men i övrigt har jag förträngt vad den handlade om.
Däremot har jag just läst ut uppföljaren, Stängd kista. Och den gör mig inte gladare. Det är möjligt att Hannah är en bra författare när hon skriver under sitt eget alias. Men när hon ska försöka imitera Christie och skriva med Hercule Poirot som huvudperson blir det både pinsamt och tragiskt. Intrigen är rörig, osammanhållen och tämligen obegriplig, och man sitter mest och längtar efter att boken ska ta slut. Boken utspelar sig på Irland 1929. Hercule Poirot och Edward Catchpool (som väl ska föreställa någon slags parallell till Arthur Hastings, men inte komer i närheten av honom) blir inbjudna till godset Lillieoak, som tillhör barnboksförfattaren Athelinda Playford. Hon tillkännager vid middagen första kvällen att hon tänker göra sina två barn arvlösa och ge alla pengar till sin sekreterare. Samma natt blir en person mördad.
Efter att ha läst ut boken sitter jag fortfarande och funderar över flera viktiga skeenden. Men varför gjorde hon så? Varför sa han så? Och Agatha Christies underbara sätt att knyta ihop mysteriet och besvara alla frågor man haft, ja, det förstår sig Sophie Hannah inte på att göra. Det här är verkligen en skymf mot Dame Agatha! Vill du läsa om Hercule Poirot, välj ett av originalen i stället. Jag kan föreslå Dolken från Tunis, ABC-morden, Mordet på Orientexpressen och Hercule Poirots jul, för att nämna några av favoriterna. Men det kvittar - vilken som helst av AC:s originalböcker är bättre än det här skräpet varje dag i veckan! Tummen ner!
