Stöpt i känd form, men klart läsvärd
I baksidestexten till Änkan av Fiona Barton (hennes debutroman) står att om man gillar Gone Girl och Kvinnan på tåget, så bör man läsa denna bok. Jag avslöjar alltså ingenting om jag säger att ja, den är stöpt lite i samma form som de två föregångarna. Jag tycker nog fortfarande att Gone Girl är den bästa av de tre, men det kanske är för att jag läste den först? Änkan är nog dock tvåa av dessa tre.
Glen och Jean Taylor lever i ett lyckligt äktenskap. De har visserligen inte fått några barn, och det är en stor sorg, framför allt för Jean. Och kanske är Glen lite väl beskyddande, och sveper in Jean i sin puppa?
Men så plötsligt en dag anklagas Glen för att ha kidnappat en liten tvåårig flicka. Flickan försvann från sin trädgård, och polisen kommer så småningom fram till att Glen, som kör skåpbil, funnits i området. Men har han gjort det? Och om han gjort det, vet då Jean om det? Är hon rent av Glens medbrottsling. Eller är hon helt ovetande om det fruktansvärda som hennes man gjort? Om han nu gjort det. Han är inte den enda misstänkta...
Så dör Glen i en olycka. Nu kan väl ändå Jean berätta, så att Bellas mamma kan få veta vad som hände hennes dotter? Om nu Jean vet något?
Ja, så där är boken skriven. Ena stunden är man övertygad om att Glen gjort det, och att Jean såklart måste ha känt till det, nästa stund vet man verkligen inte. Jag tycker att boken är bra, och den skildrar skickligt hur det känns att bli uthängd till press och allmänhet fast man (kanske) inte inte gjort något.
Alltså; inte fantastisk, men klart läsvärd.
