En liten pärla med betraktelser
Titeln på Fredrik Backmans nya bok är nästan längre än själva boken. Eller, nej, det är den förstås inte. Men boken är på tunna 85 sidor, och titeln är Och varje morgon blir vägen hem längre och längre.
Jag hade först lite svårt att komma in i boken, och blev nästan lite irriterad på den.Det är ingen riktig handling, utan små betraktelser av farfar om hfarmor, som man förstår är död, hans son Ted, och framför allt sonsonen Noah. Farfar och Noah har ett alldeles speciellt förhållande. Farfar håller på att bli dement, och Noah och han pratar en hel del om hur det är att inte komma ihåg. Farfar berättar också sina minnen, de han kommer ihåg, för Noah. Han förväxlar sosnsonen med sonen, och jag som fick se min mamma bli dement tycker att det är både fint och jobbigt att läsa om detta.
Så småningom kommer jag in i boken, och tycker till sist riktigt mycket om den. Det finns några citat som är helt underbara. Här kommer ett:
"-Vår lärare tvingade oss att skriva en berättelse om vad vi vill bli när vi blir stora, berättar Noah.
-Vad skrev du?
-Jag skrev att jag ville koncentrera mig på att vara liten först.
-Det är ett mycket bra svar.
-Eller hur? Jag vill hellre bli gammal än vuxen. Alla vuxna är arga, det är bara barn och gamla som skrattar.
-Skrev du det?
-Ja.
-Vad sa din lärare?
-Hon sa att jag inte hade förstått uppgiften.
-Och vad sa du?
-Jag sa att hon inte hade förstått svaret."
Den här boken tar inte så lång tid att läsa, men desto längre tid att reflektera över, Jag tror att man måste läsa den ganska sakta, inte skynda sig igenom den som jag ofta gör med böcker. Gör man det så är det här en riktig liten pärla.
