karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Gripande dokumentärroman om "sinnesslöa"

Publicerad 2017-05-23 08:59:19 i Allmänt,

Jag har verkligen gillat Ingrid Hedströms deckare, både Villetteserien och de två böckerna om Ingrid Sammils tycker jag hör till de bästa deckarna skrivna på svenska. För ett knappt år sedan var Ingrid på besök i Hörby och talade på biblioteket om sitt författarskap. Eftersom jag var den osm hämtade henne på Kastrup och sedan körde henne till Lund, och dessutom satt och pratade med henne under dagen, fick jag chansen att få ännu mer bakgrund till hennes böcker och info om vad hon skrev på just då. Hon berättade att det inte var en deckare, utan en dokumentärroman som utspelar sig i 20-30-talets Dalarna.
 
Jag gillar inte alltid dokumentärromaner - ibland blir det för mycket dokumentär och för lite roman, och det blir ganska knastertorrt. Men eftersom jag som sagt gillar Ingrids sätt att skriva var jag verkligt nyfiken på den nya boken, som heter Gick obemärkt förbi. Och jag har sträckläst en hel helg, med undantag för  när jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken för att historierna i den grep tag i mig så starkt. En fantastisk bok med andra ord! Vi får följa tre olika familjer, och dessutom en präst och en kvinnlig föreståndare på ett så kallat hem för sinnesslöa. Det var så man kallade dem, de anstalter där man placerade barn med någon form av mentalt handikapp. Det kunde röra sig om Downs syndrom (då kallat mongolism förstås) men också om epilepsi eller andra symtom.
 
De tre barnen som är ett slags huvudpersoner är Jan Ivar, Ingvor och Gerda. Barn som idag troligen skulle gå i särskola, men som antagligen skulle klara sig ganska bra där. Här kallas de för idioter, obildbara, sinnesslöa, efterblivna... Och de togs från sina föräldrar och sattes på dessa hem, varav i alla fall ett som berättas om i boken (och som funnits på riktigt, ända fram till 1997 dessutom!) var en riktigt dödsanstalt. Man experimenterade med olika mediciner på barnen, eller man struntade helt enkelt i att ge dem medicin när de t ex fick ett epilepsianfall. Det var underförstått att det ändå var bäst för samhället om dessa onyttiga varelser dog. Vi talar ju om den tid då man skapade ett rasbiologiskt institut i Sverige...
 
Den här boken är superintressant och gripande. Man lär sig mycket, men samtidigt är det skrivet med ett flyt som gör att man bara vill läsa mer och mer. Och om man tänker att det här aldrig skulle kunna hända idag, ska man ändå betänka att de tinte ens är hundra år sedan händelserna i bboken utspelade sig.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela