Pusseldeckare, femtiotal - och ändå en besvikelse
När jag läste om Marie Bengts debutdeckare En sax i hjärtat tyckte jag att det lät riktigt bra. En svensk pusseldeckare i Maria Langs och Agatha Christies anda, som dessutom utspelar sig på femtiotalet. Det kan väl aldrig bli annat än bra?
Men nja, det här är inte alls så bra som jag förväntade mig. Upplägget verkar väl okej. Hannah Lönn, klädskapare och sömmerska från Stockholm, kommer till lilla småländska Eneby för att hjälpa sin faster Lilly, som skadat sin fot. Hannah hinner inte vara många timmar i Eneby förrän hon och fastern hittar en granne död, med en sysax instucken i bröstet. Hannah tycker inte att polisen engagerar sig tillräckligt, och börjar själv snoka i vad som kan ha hänt.
För mig är problemet med den här boken att den är på tok för lång. Det finns nog en orsak till att Christies och Langs pusseldeckare brukade vara på under 200 sidor. Det var lagom långt för att låta ett mord begås, gå igenom ledtrådar, och sedan elegant presentera lösningen. En sax i hjärtat är på 477 sidor, och det är på tok för mycket. Det mesta dras på tomgång, och det hela blir ganska ointressant. Jag bestämde mig för att trots allt ge boken en chans och läsa ut hela, men jag ska erkänna att jag skummade igenom vissa passager. Det blev helt enkelt alldeles för mycket utfyllnad. Hade Bengts kapat ordentligt och låtit boken vara hälften så lång hade den nog inte varit tokig alls. Synd, för jag var verkligen beredd att gilla den här boken.
