karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Så bra skildring av Sverige, 1900-talet och folkhemmet

Publicerad 2018-08-30 11:34:18 i Allmänt,

Jag försökte Läsa Lena Andersson Egenmäktigt förfarande för rätt många år sedan, men den blev jag mest irriterad på. Nu har jag läst hennes nya bok, Sveas son, och den däremot älskar jag! 
 
Boken handlar huvusakligen om Ragnar, som är son titll titelns Svea. Ragnar är på något sätt folkhemmet personifierad. Han tycker att man ska göra rätt för sig, vara ärlig och inte tro att man är något. Han är en duktig hantverkare, men att bli möbelsnickare känns för osäkert och på något sätt som att gapa över för mycket, så Ragnar blir slöjdlärare. Han gifter sig med Elisabet, och de får barnen Erik och Elsa. Till en början kan Ragnar forma sin familj till det han vill att den ska vara. Barnen idrottar och Ragnar är med och coachar dem. Men så småningom revolterar de och får egna intressen. Ragnar förstår inte vad han gjort för fel.
 
I slutet av boken är det dock Ragnar som revolterar. Det händer något i honom, och han blir plötsligt en annan person än den han varit.
 
Vi får också lära känna Ragnars föräldrar, Svea och Gunnar, och som sagt, hans fru och barn. Men visst är det Ragnar som är huvudperson i denn finstämda skildring av en person och av det svenska folkhemmets framväxt.
 
Jag gillar också att boken utspelar sig i Västerort där jag själv känner mig ganska hemma eftersom jag växte upp i närheten. Och jag blir road och funderar hur mycket som är inspirerat av den egna familjen när jag läser på wikipedia att Lenas pappa heter/hette Bengt Ragnar och var slöjdlärare, samt att Lena själv varit duktig längdskidåkare, precis som Elsa.
 
 
 
 

Barbarotti möter Van Veeteren

Publicerad 2018-08-26 18:36:28 i Allmänt,

Det var länge sedan jag läste Håkan Nesser, och ännu längre sedan jag läste om Van Veeteren. I Nessers nya bok, De vänsterhäntas förening, möter Van Veeteren Nessers deckarhjälte från en annan serie, Gunnar Barbarotti. Båda är med genom stora delar av boken, men möts inte förrän ganska sent. Trots det gillar jag det greppet. Det finns ju fler som gjort så att de låtit hjältar från två olika dckarserier mötas, till exempel Jonas Moström och Helen Tursten. Jag gillar det, det är lite skojigt.
 
Jag gillar Nessers språk, ja, jag till och med mjuter av det. Han har ett alldeles speciellt sätt att uttrycka sig och man kan ladrig ta miste på vem det är som skriver.
 
I småskolan i staden Oosterby bildar några kamrater De vänsterhäntas förening (sympatiskt; jag är själv vänsterhänt...). Många år senare möts de på Mollys pensionat för en återträff. Men vem har egentligen bjudit in dem, och hur kommer det sig att pensionatet brinner ner och de alla utom en förolyckas? Naturligtvis måste det vara den som inte brann inne som är gärningsmannen, tror polisen. Ända tills  man 21 år senare hittar kroppen av den personen, som sannolikt legat nedgrävd i just 21 år. Vem är det egentligen som dödat gruppen? Och hur hänger detta ihop med ett mord i Sverige 2012 och en kidnappning i Oosterby när gänget var tonåringar?
 
Ja, det är många trådar, och det är rätt kul att följa. Men boken är drygt 540 sidor långt, och den hade nog inte mått illa av att kortas 100 eller till och med 150 sidor. Det blir emellanåt lite pladdrigt. Nu gör det inte så fasansfullt mycket, eftersom Nesser skriver så väl. Men ändå, lite väl långt är det. Men jag gillar det ändå!
 

Spännande men ganska våldsamt

Publicerad 2018-08-26 18:25:57 i Allmänt,

Offrens offer är skriven av Bo Svernström. Han är journalist på Aftonbladet, och det är hans debutroman. Det märks absolut att Svernström är van att skriva. Det är tempo i boken, den är spännande, och man vill veta hur det går. Men kanske tycker jag att den är onödigt våldsam. Lite roligt är att den utspelar sig delvis i Roslagen, precis som till exemplel Singöserien, och eftersom jag har anknytning till Roslagen är det lite kul att känna igen vissa miljöer.
 
En man hittas uppspikad på en ladugårdsvägg i Rimbo. Det visar sig att han faktiskt inte är död, utan lever, men han är i ett förfärligt skick, bokstavligen slaktad. Poliskommissarie Carl Edson blir den som får ta hand om fallet, och snart mördas flera personer, som liksom det första offret är yrkeskriminella. Polisen försöker hitta ett mönster, men det är inte lätt.
 
Kvällstidningsjournalisten Alexandra Bengtsson skriver om händelserna, och hon är Edson och hans utredare tätt i hälarna, kanske för tätt. Vem är det som läcker information till henne?
 
Jag tycker som sagt att det blir lite väl mycket våld emellanåt, men annars är boken ganska välskriven. Slutet borde vara överraskande, men jag hade faktiskt funderat i de banorna ett tag tidigare.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela