Barbarotti möter Van Veeteren
Det var länge sedan jag läste Håkan Nesser, och ännu längre sedan jag läste om Van Veeteren. I Nessers nya bok, De vänsterhäntas förening, möter Van Veeteren Nessers deckarhjälte från en annan serie, Gunnar Barbarotti. Båda är med genom stora delar av boken, men möts inte förrän ganska sent. Trots det gillar jag det greppet. Det finns ju fler som gjort så att de låtit hjältar från två olika dckarserier mötas, till exempel Jonas Moström och Helen Tursten. Jag gillar det, det är lite skojigt.
Jag gillar Nessers språk, ja, jag till och med mjuter av det. Han har ett alldeles speciellt sätt att uttrycka sig och man kan ladrig ta miste på vem det är som skriver.
I småskolan i staden Oosterby bildar några kamrater De vänsterhäntas förening (sympatiskt; jag är själv vänsterhänt...). Många år senare möts de på Mollys pensionat för en återträff. Men vem har egentligen bjudit in dem, och hur kommer det sig att pensionatet brinner ner och de alla utom en förolyckas? Naturligtvis måste det vara den som inte brann inne som är gärningsmannen, tror polisen. Ända tills man 21 år senare hittar kroppen av den personen, som sannolikt legat nedgrävd i just 21 år. Vem är det egentligen som dödat gruppen? Och hur hänger detta ihop med ett mord i Sverige 2012 och en kidnappning i Oosterby när gänget var tonåringar?
Ja, det är många trådar, och det är rätt kul att följa. Men boken är drygt 540 sidor långt, och den hade nog inte mått illa av att kortas 100 eller till och med 150 sidor. Det blir emellanåt lite pladdrigt. Nu gör det inte så fasansfullt mycket, eftersom Nesser skriver så väl. Men ändå, lite väl långt är det. Men jag gillar det ändå!
