Bok som är flummig och jordnära på samma gång gör mig kluven
Jag brukar inte gilla böcker med övernaturliga inslag. Jag var inte riktigt säker när det gällde boken Tid att ta farväl av S D Robertson, för det verkade som den gick att sortera in i den kategorin. Och ändå var det något som lockade mig med boken. Efter att ha läst ut den är jag fortfarande tveksam. Jag gillar den, och jag gillar den inte. Den övernaturliga biten har jag svårt för, men annars är boken ganska söt.
När Wills fru dör lovar han sin sexåriga dotter Ella att aldrig lämna henne. Men på väg till skolan för att hämta henne blir han påkörd av en bil och dör. Fast grejen är att han lever vidare i nån slags annan dimension, som en själ. Han kan vara med sin dotter och se vad som händer, och så småningom får han faktiskt kontakt med henne. Det här låter helflummigt, och det borde också vara det men på något konstigt sätt är det ganska jordnära ändå. Be mig inte förklara hur, för det kan jag inte. Men det är just den biten som gör att jag ändå tycker rätt bra om den här boken. Trots allt. Eller också inte... Ja, jag kan helt enkelt inte bestämma mig, men okej, jag valde ju att läsa ut den, så något hade den ju.
