Hundraettåringen lite för lik hundraåringen
Jag gillade verkligen Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann. Så visst var jag lite förväntansfull inför Hundraettåringen som tänkte att han tänkte för mycket. Och visst, det är rätt kul att träffa på Allan Karlsson igen. Han är sig lik. Och det är lite av problemet. Den här boken påminne rlite för mycket om sin föregångare. Visst, det är inte tillbakablickar, utan nu är det nutid. Men Allan träffar fortfarande potentater av olika slag. Kim Jong-Un, Donald Trump, Angela Merkel... Ja, det känns igen lite från första boken. Man drar absolut på smilbanden. Jonas Jonasson skriver roande, men återigen, det är lite för likt första boken. Man blir aldrig så road som man blir av den, trots diverse vilda äventyr. Bali, Nordkorea, USA... Tja, det lyfter liksom aldrig riktigt. Trots att boken börjar med en luftballongfärd.
Men visst, tyckte man jättemycket om Hundraåringen kanske man tycker denn är kul också.
