Rörande om oväntad vänskap
Allt under himmelens fäste av Maria Hamberg är en ganska tunn bok, under 200 sidor. Men den innehåller så mycket. Ensamhet, sorg, tafatthet, ilska, men också värme, gemenskap och möjligheter.
Ingvar är ensam, så ensam. Han har bott med sina föräldrar, och den enda kvinna han kände något för blev det liksom inget med, utan hon hittade en annan. Nu är föräldrarna borta, och Ingvar lever ensam i lägenheten de flyttade till från sin gård på landet för många år sedan. Här i förorten har han egentlgien aldrig funnit någon gemenskap. Han jobbar i ett förråd. Han går dit och går hem, och där sköter han sitt jobb, men mer är det inte.
Nu är det snart jul, och Ingvar känner sig om möjligt ännu ensammare. Men en kväll står en tonårsflicka utanför porten till hyreshuset och ropar på någon som tydligen inte vill släppa in henne. Så småningom tar Ingvar mod till sig och går ner och släpper in henne. Varför vet han inte.
Sakta, sakta uppstår en försiktig vänskap mellan Ingvar och Ivana, som han kallar flickan. Han vet faktiskt inte vad hon heter. Och boken slutar i en försiktig hoppfulhet om någon slags framtid.
Den här boken påminner en del om Historien om Arthur Truluv, som jag skrev om för ett tag sedan. Den är mer brittisk, denna är mer kärvt svensk, men jag tror ändå att Arthur och Ingvar skulle förstå och gilla varandra.
