En bonusbok, eller vad ska man kalla det?
Anna Jansson brukar väl ge ut en deckare om året om Maria Wern på Gotland, tämligen pålitligt. Nu kom det liksom en mellanbok, en liten tunn pocket på 160 sidor, Döden är alltid sann. Det känns litegrann som det är ett extraprojekt eller något. Anna Jansson säger själv i en intervju att hon fick idén till boken när hennes niondeklass hade klassåterträff efter 30 år. Och det är just det boken handlar om. Maria Wern träffar några av sina gamla klasskompisar, dock bara 20 år efter att de gått ut nian. De har en återträff på Gotland under en helg. Men så blir en av klasskamraterna mördad, och det står snart klart att den skyldiga måste finnas bland klasskamraterna. Lite av ett slutna rummet-mysterium alltså. Så dör en klasskamrat till, och stämningen blir verkligt obehaglig när alla misstänker varandra.
Det märks att det här är någon slags extrabok, mellan de ordinarie. Visst, den är rätt spännande stundtals, men jag tycker inte riktigt saker hinner utvecklas, och själva mordgåtan och -motivet blir lite platt. Anna Jansson är inte min favorit bland svenska deckarförfattare, men jag tycker hon brukar hålla en jämn, hygglig klass. Det här känns dock lite bortslarvat. Nåja, det var en stunds underhållning.
En randanmärkning: Kan man verkligen vid 36 års ålder vara "en av landets ledande kirurger när det gällde levertransplantationer"? Jag tycker det låter lite som ett underbarn?
