Schepps fjärde och jag får nog ge mig
Pappas pojke är Emelie Schepps fjärde bok om åklagare Jana Berzelius och personerna runt henne. Jag har ju varit lite tveksam till Schepps böcker. Jag gillar inte när poliser, åklagare och andra personer med makt har sin egen agenda, och rör sig utanför lagen. Och det gör Jana Berzelius definitivt. Men jag tycker ändå rätt bra om den här boken, som kanske är Schepps bästa hittills. Man vänjer sig väl vid Berzelius, kanske.
Boken börjar med att sexårige Jonathan ringer sin pappa som är och handlar, och säger att det är en främmande man i huset. Pappa Sam hör ett skrik från Jonathans mamma Felicia, och sedan har han inte längre kontakt med Jonathan. Han kör hem i ilfart, och där finner han Felicia död och Jonathan är försvunnen.
Polisen sätter igång en febril jakt efter Jonathan och hans kidnappare. Samtidigt har Jana Berzelius problem med den skoningslöse brottslingen Danilo Peña, som plötsligt begär att hon ska besöka honom i häktet. Efter att först ha nekat att göra det, inser hon att hon inte har något val, men inte blir saken bättre efter det.
Det är spännande, och jag tycker själva idén till den här boken är bra. Jag listade i och för sig ganska tidigt ut en avgörande ledtråd, men det gjorde inte så mycket.
