Irländsk tegelsten från vaggan till graven
Hjärtats osynliga raseri av John Boyne är en riktigt, riktigt bra bok. Den startar 1945 med att gravida sextonåringen Catherine Goggin slängs ut från kyrkan, förskjuts av familjen och flyttar från den lilla irländska byn till Dublin. Hon är nämligen gravid, och vägrar berätta vem pappan är.
Catherine föder sonen Cyril, och adopterar bort honom. Boken är hans berättelse. Med sjuårsintervall får vi följa Cyrils liv. Hans adoptivföräldrar är ett mycket mräkligt par. Han hamnar på internatskola och där möter han Julian, som kommer att finnas med i hans liv länge, och också påverka det. Han tänker mycket på sex, men han tänker på pojkar, och det får man inte göra på Irland. Han flyttar sedermera till såväl Amsterdam som New York. Det finns förstås luckor i berättelsen eftersom vi gör ett nedslag vart sjunde år, men det är inga problem, för vi får också tillbakablickar.
Det här är en sådan där bok som jag verkligen älskar, en bok där människan står i centrum, och man får följa en (eller flera) person(er) genom livet, och uppleva allt de upplever. Det sämsta med böcker som denna är att man känner sig vilsen och övergiven när de tar slut...
