Liza Marklund tar oss till fyra världsdelar i spännande återkomst
Det har varit tyst lägne från Liza Marklund. Hennes deckare om Annika Bengtzon var ju kanske inledningen på en jättevåg av duktiga svenska kvinnliga deckarförfattare. Jag hade väl ibland en del synpunkter på Marklunds böcker, men spännande var de, det kan man inte förneka.
Nu kommer Pärlfarmen, en helt fristående bok av Liza Marklund. Är det en deckare? Ja och nej. Visst finns det spänning, och visst finns det dödsfall i den, men jag kanske inte skulle kalla den en klassisk deckare.
Boken startar på Manihiki i södra Stilla havet, en isolerad atoll långt från det mesta. Där lever Kiona med sin familj. De försörjer sig som pärlfiskare. Kiona är fridykare, och skördar ostron på de svarta pärlor som atollen är känd för. En dag strandar en segelbåt på revet utanför ön. På båten finns en medvetslös man. Han visar sig vara svensk och heta Erik Bergman. Han blir kvar på Manihiki, och verkar inte ha bråttom tillbaka till det liv han lämnat. Varför?
Den här boken tar oss inte bara till Söderhavet, utan också till Los Angeles, Dar Es Salaam och Lund. Det är spännande, och jag tycker det är intressant att läsa om framför allt livet på pärlfarmen. Liza Marklund kan detta; hon har tydligen själv bott i Söderhavet under en längre tid. Jag tro cokså att hon är rätt påläst när det gäller de ekonomiska förvecklingar det handlar om i den senare delen av boken. Det känns så.
Jag gillar den här boken, kanske ännu mer än Marklunds deckare. Jag har svårt att se att den kan få en uppföljare, men det ska bli spännande att se om Marklund ger sig på ytterligare något annat längre fram. Som jag förstår finns väl knappast det ekonomiska incitamentet - hon lär ha pengar så det räcker. Att skriva bara för nöjes skull är kanske inte så tokigt?
