Jungstedt kör i samma hjulspår som alltid
För två år sedan skrev jag om Mari Jungstedts Det andra ansiktet att den var lättläst, lättuggad och möjligen lättkräkt. Ungefär samma sak säger jag om årets Mari Jungstedt; Ett mörker mitt ibland oss.
Alltså, det är inget större fel på Jungstedts deckare, men de är väldigt mycket stöpta i samma form, och man börjar tröttna på att huvudpersonerna inte verkar få någon ordning på sina privatliv. Jag läser dem som en stunds förströelse, men de är ganska kvickt glömda igen. Jag vill också, trots allt, se hur det går för huvudpersonerna.
I den här boken försvinner en populär Gotlandskrögare, och några dagar senare hittas han mördad, helt sönderslagen och med munkavle. När så ytterligare en person hittas mördad på ett liknande sätt, blir det en mördarjakt från Gotlandspolisens sida. Och som vanligt lägger sig journalisten Johan Berg i det hela. Fast här gör han sig rent av lite nyttig.
Det äör inte så mycket mer att skriva. Jo, kanske att Mari Jungstedt fått in lite aktualitet i boken genom att ha en ensamkommande pojke från Afghanistan med i handlingen. Men annars - har du läst Mari Jungstedt förut vet du vad du har att vänta. Lättläst, lättsmält, lättuggat...
