Stillsam och ömsint skildring av åldrade Bo
Tranorna flyger söderut är Lisa Ridzéns debutbok, och oj vilken debut! Jag är rörd och berörd. Det händer egentligen inte så mycket i den här boken, men man blir ändå otroligt engagerad i den.
Det handlar om Bo. Hans fru Fredrika bor på demensboende, och själv börjar han också få svårt med minnet emellanåt. Hemtjänsten kommer troget flera gånger om dagen, och hans son Hans tittar ofta in, fyller på kylskåpet och vedlåren, och bryr sig verkligen om sin pappa. Men det finns en sak som skaver mellan Bo och Hans. Bo har sin älskade jämthund Sixten till sällskap. Nu säger Hans att Sixten måste flytta. Det ingår inte i hemtjänstens jobb att rasta Sixten (men vissa av dem gör det ändå). Bo kan inte tänka sig att skiljas från Sixten, men Hans ger sig inte. Tänk om Bo trillar när han är ute med Sixten, och blir liggande.
Som sagt, inte händer det mycket. Hemtjänsten gör små anteckningar om hur Bo mår, vilken mat de lagar och ställer fram, om de duschar honom eller sätter på blöja, något som Bo omväxlande avskyr och tycker är ganska skönt, eftersom det händer att han kissar på sig annars.
Bo älskar också sondottern Ellinor, och glädjen är stor när hon har tid att hälsa på. Han har också sin mångårige vän Ture. De ringer regelbundet till varandra, men Bo upptäcker också att det finns sidor av Ture som han inte känt till, och det gör honom lite ledsen.
Det här är en stillsam, ömsint och riktigt vacker bok. Jag tyckte så mycket om den!
