karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

En man utan minne och en man som försvinner

Publicerad 2017-05-23 09:14:43 i Allmänt,

Jag tycker att Lisa Jewell tillhör de bättre författarna när det kommer till feelgood. Det finns en svärta och en nerv i hennes böcker, inte bara gulligull och feelgood. Hennes nya bok Jag fann dig är inget undantag.
 
Singelmamman Alice hittar en man på stranden utanför sitt hus. Han sitter där i regnet, och när hon frågar hur det är med honom minns han ingenting. Inte vem han är, inte vad han gjort, inte varför han är där. Alice tycker synd om honom, och erbjuder honom husrum för en natt eller två.
 
Samtidigt oroar sig unga nygifta Lily, för hennes man har inte kommit hem från jobbet. Hon ringer polisen, och när de sätter sig in i fallet meddelar de Lily att hennes man inte existerar. Det finns ingen med hans namn.
 
Vi får också följa en berättelse om en familj på semester, som utspelar sig 1993, alltså för över 20 år sedan. Det börjar bra, men något fruktansvärt händer, och vardagen blir aldrig mer sig lik.
 
Givetvis hör alla dessa scenarion ihop, och ju närmare vi kommer slutet, desto mer förstår vi hur allt händer ihop. Förutsägbart? Tja, kanske, men ändå inte. Jewell bjuder hela tiden på små överraskningar, och jag tycker som sagt att hon är en av de bästa i den här genren.
 

Helen Grace på gång igen

Publicerad 2017-05-23 09:07:49 i Allmänt,

...får leken tåla är M J Arlidges fjärde deckare om kriminalkommissarie Helen Grace och henns medarbetare. De tidigare heter Ole dole, Bro bro breja och Dansa min docka. Man ser ett tema i titlarna, men titlarna berättar i och för sig inte så mycket om handlingen.
 
Jag gillade de här böckerna från början. De är spännande, fartfyllda och med ett väldigt driv i. Efter tredje boken var jag dock lite tveksam eftersom jag tyckte att böckerna påminde lite för mycket om varandra i upplägget. Lite karbonkopia... Och visst,m även dennna fjärde bok är litegrann uppbyggd på samma sätt, men jag tycker ändå att den har något som är nytt.
 
Det brinner. Det brinner på tre ställen samtidigt, och polisen och brandkåren har fullt upp. Natten efter brinner det på tre nya ställen. Människor dör. Vem är det som tänder på på alla ställen, och varför? Som vanligt brottas Helen Grace också med sina egna demoner, och med den besvärliga lokalreportern Emilia Garanta. Mycket är sig likt alltså.
 
M J Arlidges böcker är inga mästerverk, men de är spännande och i sin genre riktigt bra. En stunds avkoppling helt enkelt. Jag läser gärna vidare om Helen Grace.
 
 

Gripande dokumentärroman om "sinnesslöa"

Publicerad 2017-05-23 08:59:19 i Allmänt,

Jag har verkligen gillat Ingrid Hedströms deckare, både Villetteserien och de två böckerna om Ingrid Sammils tycker jag hör till de bästa deckarna skrivna på svenska. För ett knappt år sedan var Ingrid på besök i Hörby och talade på biblioteket om sitt författarskap. Eftersom jag var den osm hämtade henne på Kastrup och sedan körde henne till Lund, och dessutom satt och pratade med henne under dagen, fick jag chansen att få ännu mer bakgrund till hennes böcker och info om vad hon skrev på just då. Hon berättade att det inte var en deckare, utan en dokumentärroman som utspelar sig i 20-30-talets Dalarna.
 
Jag gillar inte alltid dokumentärromaner - ibland blir det för mycket dokumentär och för lite roman, och det blir ganska knastertorrt. Men eftersom jag som sagt gillar Ingrids sätt att skriva var jag verkligt nyfiken på den nya boken, som heter Gick obemärkt förbi. Och jag har sträckläst en hel helg, med undantag för  när jag blev tvungen att lägga ifrån mig boken för att historierna i den grep tag i mig så starkt. En fantastisk bok med andra ord! Vi får följa tre olika familjer, och dessutom en präst och en kvinnlig föreståndare på ett så kallat hem för sinnesslöa. Det var så man kallade dem, de anstalter där man placerade barn med någon form av mentalt handikapp. Det kunde röra sig om Downs syndrom (då kallat mongolism förstås) men också om epilepsi eller andra symtom.
 
De tre barnen som är ett slags huvudpersoner är Jan Ivar, Ingvor och Gerda. Barn som idag troligen skulle gå i särskola, men som antagligen skulle klara sig ganska bra där. Här kallas de för idioter, obildbara, sinnesslöa, efterblivna... Och de togs från sina föräldrar och sattes på dessa hem, varav i alla fall ett som berättas om i boken (och som funnits på riktigt, ända fram till 1997 dessutom!) var en riktigt dödsanstalt. Man experimenterade med olika mediciner på barnen, eller man struntade helt enkelt i att ge dem medicin när de t ex fick ett epilepsianfall. Det var underförstått att det ändå var bäst för samhället om dessa onyttiga varelser dog. Vi talar ju om den tid då man skapade ett rasbiologiskt institut i Sverige...
 
Den här boken är superintressant och gripande. Man lär sig mycket, men samtidigt är det skrivet med ett flyt som gör att man bara vill läsa mer och mer. Och om man tänker att det här aldrig skulle kunna hända idag, ska man ändå betänka att de tinte ens är hundra år sedan händelserna i bboken utspelade sig.
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela