karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Litteraturbåten för tredje året och bättre än någonsin!

Publicerad 2017-03-26 21:42:00 i

Så är jag då hemma i Skåne igen efter att  för tredje året i rad ha upplevt tidningen Vi:s litteraturbåt tillsammans med äldsta kompisen Anna.
 
Litteraturbåten är alltså en Finlandsfärja knökfull med boknördar samt ett gäng författare som berättar om vedermödor och glädjeämnen med att vara författare, och ibland avslöjar en och annan hemlighet eller skojighet om sitt skrivande.
 
I år var det en del författare vi inte kände till så bra, och alltså inte hade så väldigt mycket förväntningar inför, men kanske just därför tyckte vi nog att det var det bästa året hittills De två tidigare åren har båda innehållit någon författare som vi tyckte var en besvikelse, men det fanns egentligen ingen sådan med i år. Johannes Anyuru skriver visserligen bättre än han talar, var vi ganska eniga om, men något bottennapp var det inte. Lina Wolff, som ju fick Augustpriset förra året, känner jag litegrann, eftersom hon precis som jag bor i Hörby. Hon kom med på båten i sista stund, eftersom Elsie Johansson blivit sjuk. Tråkigt för Elsie, men Lina var definitivt en höjdare. Efter att ha hört henne är jag säker på att jag skulle älskat Linas farmor!
 
Bengt Ohlsson och Helena von Zweigbergk är både sambos och författare, och berättade underhållande om hur det fungerar. Fredrik Lindström är ju alltid kul att lyssna på, och en halvtimme med honom går fort. Anneli Jordahl var en ny bekantskap, som fick tidningen Vi:s litteraturpris förra året, och efter hennes föredrag blev jag sugen på att läsa henne, och det är ju ett gott betyg. Lasse Berg skulle vi ha fått lyssna på redan för två år sedan, men då fick han ställa in i sista stund av familjeskäl. Nu kom han i alla fall, och han är helt klart van att tala inför folk. Han var oväntat rolig, och jag ska definitivt ge mig på Kalahariböckerna.
 
Malin Persson Giolito berättade om sin senaste bok Störst av allt, som handlar om en skolskjutning i Djursholm. Jag har läst den boken, och tyckte om den, så det var också intressant. Sofi Oksanen till sist hade vi väl inte jättestora förväntningar på, eftersom ingen av oss tagit sig igenom hennes senaste bok, Norma. Men det blev en intressant diskussion om maffialiknande organisationer som handlar med såväl organ som människohår.
 
Sammanfattningsvis en toppenbra kryssning, och vi räknar med att åka nästa år också!
 
 

Ann Cleeves håller stilen - och Jimmy Perez också

Publicerad 2017-03-26 21:26:13 i

Jag har gillat Ann Cleeves deckare från första början, och jag har läst alla som kommit ut. Dels de om Vera Stanhope, som är en härlig antihjälte, och självklart alla Shetlandsböckerna. Det började med en kvartett, nämligen Svart som natten, Vita nätter, Rött stoft och Blå gryning. Men sedan har hon börjat på en ny kvartett Shetlandsdeckare, fortfarande med kommissarie Jimmy Perez i huvudrollen. Där har jag läst Dött vatten och Tomma luften. När trean kom på engelska kände jag att jag inte ville vänta på att den skulle komma på svenska. Cleeves böcker är så lättlästa med ett flyt i, så det kvittar om man läser dem på engelska eller svenska. Därför har jag nu alltså läst Cold Earth, som tydligen kommer att heta Mörk jord när den kommer på svenska (samma titel som på en deckare av Belinda Bauer).
 
Så här skriver AdLibris:
"Under den mörka vintern på Shetlandsöarna framkallar det häftiga regnet ett jordskred som får vattenmassor och lervälling att sprida sig över vägen från Lerwick till Sumburgh och ut mot havet. När Jimmy Perez kör till en väns begravning får han syn på en stuga som demolerats av vattenmassorna. Han utgår först från att stugan är övergiven, men när han går in hittar han en död kropp: en mörkhårig kvinna i röd klänning. Perez föreställer sig att den döda kvinnan liksom han själv har sina rötter i medelhavsområdet och blir snart besatt av att ta reda på vem hon var. Så småningom kommer det fram att hon sannolit blivit mördad och att hon var död redan innan jordskredet nådde huset och Perez är beredd att göra allt för att ta reda på hennes identitet – och hur hon dött."
 
Det blir många samtal med många människor, innan Perez och hans kollegor avslöjar den lite förvånande upplösningen. Och Cleeves gör ett lika bra jobb som vanligt - jag gillar den här boken skarpt. Nu är det alltså bara en bok kvar i kvartett nummer 2. Ska vi inte få läsa mer om Shetlandsöarna sedan, eller kommer Cleeves att dra igång en tredje kvartett, tro? Är det någon som ska kunna klara det med hedern i behåll så är det ju hon!
 

Feelgood med liten knorr

Publicerad 2017-03-19 09:11:00 i

Det har varit många feelgoodböcker på sistone där folk flyttar från storstaden och ett hektiskt liv ut till landsbygden/en ö/en småstad där de på ett eller annat sätt finner ett nytt liv. Serien om Det lilla bageriet på strandpromenaden, till exempel. Jag gillade den, speciellt lunnefågeln Neil, som gav böckerna något extra. Annars kan det bli lite för mycket, om man läser flera böcker av den här typen alltför tätt. Lite smetigt. När det gäller Snöfall, mirakel och frusna hjärtan av Claire Sandy (fånig titel förresten, jag föredrar engelskans Snowed in for Christmas) hade det kunnat bli en sådan här bok för mycket. Men Sandy twistar till det med humor, så att det inte bara blir feelgood utan en del besvärligheter också. Typ, inte bara hjärta utan lite smärta också.
 
För sexton är sedan lämnade Asta Irland med ett barn i magen. Sedan dess har hon och dottern Kitty skapat sig en tillvaro i London. Hon har inte återvänt till Irland, och känner inget behov av att göra det. Men hennes chef skickar henne på en jobbresa till just den lilla by där hon växte upp, Tobercree, eftersom en gråtande madonnastaty där väckt uppståendelse världen över. Hon ska försöka knäcka det fusk som hon antar att det är. Sedan ska hon återvända till London. Men det blir inte så, eftersom en rejäl snöstorm sätter krokben för alla sätt att ta sig från Tobercree. Asta och Kitty får bli kvar över julen. Till Astas förvåning verkar Kitty trivas med både sina släktingar och lokalbefolkningen. Och Asta själv upptäcker att det flyttat dit en del trevliga personer sedan hon flydde därifrån.
 
Som alla feelgoodböcker är berättelsen relativt förutsägbar. Det finns några vändningar och överraskningar, men även dem listade jag ut i förväg. Men det är ändå okej. Det gör att boken inte bara känns som en i mängden. Helt okej läsning, men ingenting man hoppar jämfota över, är väl min sammanfattning.
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela