karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Intelligent och mysig feelgood

Publicerad 2015-11-27 14:50:00 i

Det lilla bageriet på strandpromenaden - låter inte det som en mysig titel? Jag föll i alla fall för den, trots att det kanske låter lite barnsligt. Men den här feelgood-boken, för det får man nog kalla den, är faktiskt riktigt intelligent och ganska mysig. Inte fullt så förutsägbar som vissa böcker i genren. Jag gillar i och för sig feelgood för det mesta, men det finns förstås kvalitetsskillnader här också, och den här boken ligger helt klart på den övre skalan.
 
Polly står plötsligt utan såväl jobb som bostad och pojkvän - på grund av lågkonjunkturen får deras grafiska firma inga uppdrag, de har inte råd att behålla lägenheten, och Chris, ja, han vill flytta hem till mamma. Polly tar vad hon får tag på - en ruffig lägenhet ovanpå ett nedlagt bageri i ett litet fiskeläge, som tidvis blir helt avstängt på grund av tidvattnet.
 
Polly undrar först vad hon gör där, men givetvis finner hon sig snart tillrätta, och blir bekant med den trumpna innehaverskan av ortens bageri - vars bröd alla invånare avskyr. Polly börjar baka i smyg, och mer eller mindre langar sitt bröd, för att inte mrs Manse ska få veta något. Men hon får såklart reda på det. Polly blir också bekant med ett gäng fiskare, och börjar finna att hon trivs i Mount Polbearne. Men så sker en katastrof, och den ende som kan trösta henne flyr fältet.
 
Slutet är givetvis ganska förutsägbart, som det ska vara i sådan här litteratur. Däremot det som händer dessemellan är inte lika givet.
 
Den charmigaste personligheten i hela boken är förresten en lunnefågelunge som brutit vingen, och som Polly tar sig an. Neil, som hon döper den till, ska släppas ut bland andra lunnefåglar när han blir frisk. Men det tycker inte Neil...
 
Jag kan absolut rekommendera den här boken som en mysig avkopplingsbok.
 

Kul med lokal författare

Publicerad 2015-11-23 20:30:35 i

Åsa Foster blev väldigt uppmärksammad för sin debut, novellsamlingen Man måste inte alltid tala om det. Den utspelade sig mest i Afrika, där Foster bott. Men nu bor hon i Hörby kommun, i en grannby till vårt Östraby. Och hennes andra novellsamling Förresten gör folk så märkliga saker nuförtiden utspelar sig i Skåne. Ja, det är riktig igenkänning på många platser. Löberöd, Eslöv, Frostaskolan och mycket annat. Och när hon beskriver hur snön fyker och sätter igen vägarna, ja  då ler jag verkligen igenkännande. Jag tyckte rätt bra om hennes debut, men den här gillar jag verkligen.
 
Jag tycker egentligen att noveller är svårt. Författaren har så kort tid på sig att göra något av dem. Och jag kanske inte tycker att Åsa Foster lyckats varje gång, men för det mesta har hon faktiskt det. Folk gör onekligen rätt märkliga saker i hennes noveller, och ibland skulle man ju vilja ha en fortsättning, bara för att få veta hur det går. Men det är väl liksom det som är vitsen med noveller, att man inte får den där fortsättningen.
 
Jag tycker nog fortfarande bättre om romaner, som får utveckla sig mer, mn ska man läsa noveller, ja då är Åsa Foster bra.
 

Grisham blir bättre igen

Publicerad 2015-11-19 22:58:06 i

De första John Grisham-romanerna jag läste tyckte jag var spännande och bra. Sedan tröttnade jag lite nånstans, och läste honom inte så mycket. Alla rättegångsskildringar blev lite för lika. Men de senaste par böckerna av Grisham som jag läst har varit riktigt bra. Nu har jag precis läst ut Gray Mountain. Den utspelar sig mestadels i Appalacherna i Virginia, och tar upp problemet med bergstoppsbrytning - ett slags dagbrott fast mycket värre. Storbolag skalar hänsynslöst av toppen på höga berg för att komma åt s k kolflötser som ligger djupt nere i bergen. Dessa kan förstås aldrig återställas sedan, och både natur och människor far illa.
 
Boken börjar med att New York-juristen Samatha Kofer förlorar jobbet i samband med den stora finanskrisen. Över en natt har hon inget jobb, och inte verkar det lätt att få ett nytt heller. Men hon lyckas få en obetald praktikplats på en rättshjälpsbyrå i den lilla staden Brady i Appalacherna. Till att börja med undrar hon vad hon givit sig in på. Men hon dras in det smutsiga spelet om kolbrytningen, och hon möter människor som bokstavligen slängts på soptippen av storbolagen. Hon träffar riktiga människor, och börjar känna med och för dem.
 
Jag gillar att Grisham tar parti för den lilla människan utan att det blir smetigt och förutsägbart. Dessutom lär man sig en hel del om kolbrytning, för jag är rätt övertygad om att det faktiskt är så här det går till på sina ställen.
 
Att läsa en Grisham-bok flyter alltid på lätt, men som sagt, på senare år tycker jag att han fått lite mer tyngd i handlingen. Före den här boken var I mullbärsträdets skugga, som också var riktigt bra. Kul. Det känns som om det definitivt är lönt att fortsätta kika efter senaste Grisham!
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela