karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Stillsamt men välskrivet skärgårdsdrama

Publicerad 2015-03-30 20:27:00 i

I Gunilla Linn Perssons Hemåt över isen möter vi Ellinor och Herrman, båda plus femtio. De var ett par i ungdomen. Sedan reste Herrman, som är fågelmålare, till Labrador i Kanada. Ellinor blev kvar på ön Hustrun i yttersta skärgården tillsammans med sin pappa. Varken hennes mamma eller lillebror finns längre kvar.
 
Herrman kommer till Hustrun för att sälja sitt arv, lurad att tro att Ellinor lämnat ön för länge sedan, men det är hon som kör sjötaxin han beställt. Försiktigt, trevande, närmar de sig varandra igen. Ellinors surmulne far Algot gillar det lika lite som han gjorde då, för närmare 40 år sedan, och han försöker sätta käppar i hjulet. Ellinor är van att passa upp på sin åldrige och handikappade pappa, men kanske vågar hon till sist göra uppror? Herrman ser omedelbart den unga Ellinor i den nu medelålders Ellinor, och uppvaktar henne försiktigt och stillsamt.
 
Parallellt med historien om Ellinor och Herrman får vi läsa om sju ungdomar som en vinternatt 1914 skulle ta sig hem till Hustrun från den närliggande ön Tasslan. De skulle gå via en rösad led på isen, hemåt över isen. Vi får i korta avsnitt följa de sju ungdomarna och deras alltmer desperata kamp för att hitta hem till Hustrun. Samtidigt väntar deras familjer oroligt på hemön.
 
Gunilla Linn Persson, som tillsammans med Lars Bill Lundholm, skrev manus till tv-serien Skärgårdsdoktorn, kan sin skärgård. Jag har själv tillbringat de flesta av mina somrar åtminstone delvis i Roslagens skärgård, om än inte så långt ut till havs. Men det doftar ändå av mitt Roslagen i den här boken, som inte är något storslaget drama, ingen spännande thriller, inget dramatiskt skeende. Men ändå, man lär verkligen känna Ellinor och Herrman, och vill så gärna att det ska gå dem väl. Och det tror jag att det gör, till sist! Det här är en bok att liksom sjunka in i, och njuta av. 
 

En båt fylld med boktokar eller femtio nyanser av grått

Publicerad 2015-03-28 15:47:00 i

Nej, det ska inte handla om Fifty shades of grey. Jag läste första boken eftersom alla pratade om den, tyckte den var urusel, och tänker inte lägga mer tid på det. Punkt.
 
Nej, mina femtio, eller kanske hundra, nyanser av grått gäller pagefrisyrer. Förra veckan kryssade jag tillsammans med barndomskompisen Anna på tidningen Vi:s litteraturbåt till Åbo. Det sades att Tallink Siljas personal slogs om att få jobba på litteraturbåten. Tja, om man jämför med stojiga, fulla Åboresenärer en fredagskväll kan jag ha en viss förståelse för det. Vår båt var fylld av (huvudsakligen) damer i medelåldern eller däröver. Av någon anledning dominerade pagefrisyrer. Jag tror aldrig jag sett så många pagefrisyrer vid ett och samma tillfälle.Och med tanke på åldern på resenärerna var det varierande nyanser av grått och vitt som gällde. Jag vill inte påstå att Anna och jag är några ungdomar, men det kan nog tänkas att vi sänkte medelåldern på passagerarna en aning. Och så har vi ju inte grått hår. I alla fall inte så mycket...
 
Att åka båt och lyssna på föredrag tillsammans med 1 000 andra litteraturintresserade personer är - kul! När vi väntade på incheckning, vid middagsbordet, i baren, i föreläsningssalen - överallt pratades det böcker och författare! Är det kanske så här himmelriket ser ut när man är en boktok? Det var hur kul som helst att slänga sig in i konversationer om olika författare och böcker. I vanliga fall känner jag mig ibland lite udda när jag berättar hur mycket jag läser. Här var jag bland fränder!
 
Själva resan och arrangemanget var väldigt välorganiserat. Det var som Anna uttryckte saken snitslad bana. Ät i den matsalen, lyssna på föredrag i den salen klockan så och så, fikat serverat i föreläsningssalen osv osv. Och det var toppen att lyssna på olika författare en hel dag. Även författare som man inte har en relation till är intressanta - ja, ibland kan det överraskande nog vara deras föredrag som ger mest! Vi fick lyssna på Åsa Larsson, Peter Kihlgård, Lars Lerin, Elin Boardy, Ebba Witt Brattström, Kristina Sandberg, Barbro Lindgren och Fredrik Lindström. Alla mer eller mindre givande på olika sätt. Själv njöt jag kanske allra mest av att få höra Åsa Larsson berätta om Rebecka Martinsson, eftersom jag gillat hennes deckare från första början. Men som sagt, mycket annat var också givande! Jag blev t ex sugen på att läsa Elin Boardy, som jag inte alls kände till före kryssningen. Och även om Peter Kihlgård kanske vunnit på att välja en lite kortare novell, var det en njutning att lyssna på honom. Han var såväl välformulerad som behaglig att lyssna på.
 
Nu har vi fått blodad tand, så det blir nog fler litteraturkryssningar framöver. 
 

Trevlig ny bekantskap

Publicerad 2015-03-26 19:58:00 i

Öppnas i händelse av min död av australiska Liane Moriarty är en läsvärd bok, tycker jag. Jag ser att den kallas chicklit av GP:s recensent, och det kan man kanske kalla den. Eller feelgood. Eller helt enkelt bara en ganska välskriven, underhållande roman. Feelgood kanske låter konstigt, med tanke på titeln, som är vad som står på ett brev som Cecilia Fitzpatrick hittar på vinden. Brevet är skrivet av hennes man för många år sedan, det ser hon på handstilen och hur det åldrats. När hon talar om i telefon för maken, som är bortrest, att hon hittat brevet, bönfaller han henne att kasta det utan att öppna det. Tror ni hon lyder? Nej, såklart inte. Vad brevet innehåller? Det tämker jag inte avslöja, men innehållet förändrar tillvaron för ett antal personer i det villaområde i Sydney där romanen utspelar sig.
 
Jag gillar den här boken. Den är lättläst, men ändå skriven med viss omsorg. Greppet i bokens slut om vad som egentligen skulle ha hänt de här personerna längre fram om inte... gillar jag. Det är sådant jag själv kan fundera på efter att ha avslutat en bok, men här gör liksom författaren jobbet åt mig.
 
Liane Moriarty har skrivit sex böcker. Det här är den femte, och det var först med den hon slog igenom internationellt. Jag skulle nog kunna tänka mig att läsa fler böcker av henne.
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela