Är vi så jämställda som vi tror?
Kanske kommer någon ihåg boken Egalias döttrar, som väckte en del uppmärksamhet på 80-talet? Den vände på alla begrepp. Den befolkades inte av människor, utan av kvinniskor, läraren i skolan var inte fröken utan herken och så vidare. Och kvinnorna hade välbetalda jobb medan männen tog hand om barn och hushåll. Jag vet att jag läste boken, och det var ganska kul.
Nu tänker man att vi har väl hunnit betydligt längre på 2020-talet. Och på vissa punkter ja, men kanske inte på alla. Så det kan vara både rätt roligt och lite tänkvärt att läsa Lena Linjendahls Som en riktig man. Man skulle kunna kalla den en våra dagars Egalias döttrar.
Johan och Sara väntar barn. Johan är nervös. Det är ju han som ska vara pappaledig, ta hand om barnet och hemmet, och få allt att fungera. Sara har ju gjort sitt när hon fött barnet, och dessutom har hon ett viktigt och välbetalt chefsjobb, och kan inte besväraas med blöjbyten, förkylningar och dopplanering. Det är ju faktiskt en mans jobb att ta hand om sådana saker, liksom att besöka fadervårdscentralen. När barnet blir tillräckligt stort kan han ju jobba deltid, men han förväntas fortfarande ta det huvudsakliga ansvaret för hem och barn.
Ja, här kastar man alltså också om könsrollerna, och det är rätt kul, för vi är nog inte fullt så jämställda som vi tror. Eller? Läs gärna den här boken och begrunda saken lite!
