Riktigt bra debut!
Teatern vid stranden är brittiska Joanna Quinns debutbok, och det är en debut som imponerar. Den är 600 sidor tjock, och man får vika en del tid för att läsa den, för det är inte en bok man bara forsar igenom, särskilt inte första halvan. Men den är värd att lägga tid på, för den är riktigt bra!
Cristabel, Flossie och Digby är syskon (eller egentligen bara delvis, kusiner och halvsyskon också; de har ett komplicerat släktskap). De växer upp under 20- och 30-talet på Chilcombe, ett gods vid havet i Dorset. Deras föräldrar är inte särskilt intresserade av dem, så de får i stor utsträckning klara sig själva. Det betyder också att de har stor frihet. Ledaren är Cristabel, den äldsta av dem. Hon drömmer om äventyr.
En dag strandar en val, och barnen bygger upp en teater i valskelettet (engelska originalets titel är mycket riktigt The Whalebone Theatre). Cristabel var den som upptäckte valen, och hon anser att skelettet är hennes. Flossie är den musikaliska, Cristabel regisserar, och Digby är stjärnan i teaterensemblen. Även föräldrarnas konstnärsvänner deltar i pjäserna. Det är en fri och lite märklig tillvaro.
Men när andra världskriget bryter ut blir det allvar. Cristabel och Digby kommer att arbeta för underrättelsetjänsten, och båda sänds till Frankrike för att delta i den franska motståndsrörelsen. Flossie blir kvar på Chilcombe. Alla tre syskonen får uppleva kriget från olika utgångspunkter, och vi träffar på en mängd vänner till dem.
Den här boken kräver som sagt lite av läsaren, när man ska hålla reda på olika personer och händelser, men man blir rikligt belönad som läsare, för det här är riktigt bra!
