Inte imponerad av uppföljaren till Stranden
Jag tyckte bra om Anna Breitholtz Monséns debutdeckare Stranden, och såg därför fram emot uppföljaren Slottet. Men tyvärr är jag inte alls lika imponerad av den. Den är över 400 sidor lång, och jag har normalt sett ingenting emot tegelstenar, men då ska det vara motiverat av innehållet, och det tycker jag inte att det är här.
Jag gillade Lina Lantz, före detta polis, och hennes ganska speciella morfar, i den första boken. Men jag blir till och med lite trött på Lina och hennes kattpensionat i den här boken.
Slottet Sindstaholm ligger utanför Sandingen, där vi befann oss i förra boken. Man hittar kvarlevorna av en person i en sopsäck på slottets marker. Dessutom anmäls slottets ägare, åttioåriga Tyra Syderhielm, försvunnen av sina barnbarn. Lina blir indragen av sin morfar, som känner Tyra.
Men jag vet inte. Jag tycker alltså att det här är för långt. Man kommer liksom ingenstans i handlingen, och den är dessutom ganska rörig. Jag får backa tillbaka ibland och se vad det var som hände en bit bakåt. Och jag är inte superimponerad av upplösningen. Nej, om Stranden gav mersmak gör Slottet det faktiskt inte.
