karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Otroligt stark skildring av en katastrof

Publicerad 2015-02-23 21:07:00 i

2004 var Andreas Norman en av deltagarna på UD:s diplomatutbildning. 30 december blev han helt oförberett uppringd och ombedd att åka till Thailand nästa dag, för att hjälpa till i spåren av tsunamin. Nu, tio år senare, har han skrivit boken 9,3 på Richterskalan, där han berättar om sina upplevelser.
 
Normans skildring av helvetet i Krabi, där döda kroppar staplades på varandra, värmen gjorde döda människor oigenkännliga, och bristen på organisation och kylcontainrar var ungefär lika påtaglig är en gripande skildring, och man känner med Norman, som känner sig hjälplös och utan något som helst stöd från överordnade och från Sverige och UD. Han arbetar sida vid sida med volontärer, personer från Räddningsverket, svenska nedflugna präster och Röda Korspersonal. Allt är ett kaos, och de som finns på plats kämpar för att bringa ordning i kaoset, trots avsaknad av utbildning eller ens instruktioner hemifrån. De kan inte ens få kontakt med UD i Sverige.
 
Att det var svårt att ha beredskap för en katastrof av de här måtten kan kanske vara förståeligt - även om Estoniakatastrofen tio år tidigare borde ha lärt de ansvariga något, kan man tycka. Men att det skulle behöva bli så här illa, hade knappast varit nödvändigt.
 
Efter Normans märkligt nog nästan poetiska beskrivning av helvetesarbetet i Thailand kommer de sista 25 sidorna i boken som ett slag i magen. Det är en rasande uppgörelse med passiva chefer, ministrar som inte tar sitt ansvar och ansvariga som inte förstår allvaret i det som händer, trots underordnade och drabbade som ber, bönfaller, skriker, gråter och vädjar - i telefon eller i tjänstemännens fall ibland personligen. Men utrikesministern upprepar att man inte gjort något fel, och på annandagens kväll går hon på teatern. Andra ansvariga har inte sina mobiler på, eller talar från semesterstugan om att det inte är något att oroa sig för, utan att egentligen ha en aning om saken.
 
Jag kommer självklart ihåg tsunamin, och jag minns kritiken mot de ansvariga, men jag ville nog inte riktigt tro på hur illa det faktiskt var. Det gör jag nu. Den här boken gör emellanåt ont att läsa, men det är så nödvändigt att göra det. Läs den!!
 
P.S. Jag förstår att Andreas Norman inte kunde skriva den här boken medan han fortfarande jobbade på UD. Man kan inte skriva det här om sina chefer och sedan hälsa på dem som vanligt nästa dag... D.S.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela