Motvilligt engagerad i välskriven trilogi
Om någon hade sagt för ett halvår sedan att jag med intresse skulle läsa om en hemmafru i Örnsköldsvik och hennes faktiskt ganska inskränkta liv hade jag nog känt mig skeptisk. Men så var det det här med litteraturkryssningen som jag ska åka på i mars. En av de inbjudna författarna heter Kristina Sandberg, och har skrivit en trilogi om Maj Berglund i Örnsköldsvik och hennes familj.
Min kompis Anna, som också ska litteraturkryssa, hävdade att serien var läsvärd, och att jag absolut skulle ge mig på den. Lite tveksam reserverade jag första delen, Att föda ett barn, på biblioteket. Och jag var tveksam ganska länge medan jag läste boken också. Den börjar i princip med att Maj träffar sin blivande man, Tomas, och oplanerat blir gravid. Det här är före andra världskrigets utbrott, på 30-talet. Maj är egentligen kär i Erik, men när han inte verkar besvara hennes känslor blir det Tomas, den ganska mycket äldre, frånskilde Tomas, som hon hamnar i säng med, och så småningom gifter sig med.
Tomas är lillebror i en syskonrik, välbärgad Örnsköldsviksfamilj, och det är inte lätt för den unga, osäkra Maj att ta plats i familjen. Till en början blev jag ganska irriterad på Maj. Hon är som sagt osäker, velig och ganska pladdrig. Egentligen händer det väldigt lite i böckerna. Men gradvis, lite mot min vilja, blir jag engagerad i Maj och hennes vardag. Kan man lämna disken till nästa morgon - måste man inte diska på kvällen? Vad tycker Tomas storasyskon om Maj, och hur ska hon klara av att arrangera en middag för familjen? Och kommer hon någonsin att duga till något i sin svärmors ögon - tant Tea, som bor i samma hus som Maj och Tomas, och som tycks kunna kalla in Tomas ungefär som man visslar på en hund, och Tomas lyder villigt mammas befallningar, och glömmer litegrann bort sin unga osäkra hustru. Det är ungefär på den nivån Majs bekymmer ligger. Men ändå känner man med henne.
Och nu har jag alltså avslutat del två i trilogin, Att sörja för de sina. Och jag inser att jag nog vill läsa tredje delen, Liv till varje pris, också, för att få veta hur det går. Men det kanske blir efter litteraturkryssningen. Jag har läst tillräckligt mycket för att, gissar jag, ha behållning av Kristina Sandberg och hennes föredrag.
Jag grunnar på vad det är som gör att jag gillar de här böckerna trots en i grunden ganska ointressant handling, ett ganska enerverande sätt att skriva (man får liksom följa Majs tankar mitt i redovisningen av ett annat skeende, och det kan bli lite rörigt och snackigt emellanåt)? Jag gissar att det är för att Kristina Sandberg ändå skriver väldigt väl på en bra svenska, vilket är viktigt för mig. Och hon lyckas bygga upp någon slags förväntan i det lilla, en förväntan på hur det ska gå för Maj och Tomas, och barnen Anita och Lasse. Jag kan inte riktigt förklara, ens för mig själv. Men det är det som är så spännande med litteratur - man gillar sådant man inte trodde man skulle gilla, och vice versa.
