karinboktok.blogg.se

Den siste pilgrimen av norske Gard Sveen utspelar sig dels i nutid (nåja, 2003 i alla fall), dels under andra världskriget. Jag hade inte hört talas om den, men Skånska Dagbladets deckarrecensent Gunilla Wedding rekommenderade den varmt när hon var och pratade deckare på biblioteket i vintras. Jag har respekt för Gunillas deckarkunnande, och ibland stämmer vår smak, ibland inte. Här är ett fall av bra, men inte fantastisk. Lika entusiastisk som hon är jag nog inte. Greppet med att boken varvar skildringar med cirka 60 års mellanrum är numera så vanligt att det verkar närmast obligatoriskt. I det här fallet handlar den nutida berättelsen om att man hittar benresterna från tre döda kroppar i skogen. Samtidigt får vi följa Agnes Gerner under andra världskriget. Hon är utåt sett nazist, och förlovad med en nazistisk affärsman. Men hon är egentligen med i ett nätverk som kämpar mot nazismen. I nutid mördas också en före detta politiker på ett bestialiskt sätt. Hur har det med den övriga historien att göra?

 

Det är ett intressant upplägg på sitt sätt. Ganska snart visar det sig att Agnes sannolikt är en av de döda kropparna. Med det i minnet försöker man följa både hennes historia som spelad nazist, och den som underjordisk agent med ett helt annat mål. Och det är här det blir lite rörigt för mig. Så småningom för jag ihop det, men ett tag har jag lite svårt att hänga med i vem som är vem och sympatiserar med vem, särskilt som somliga har täcknamn också. Men boken är bra, det är den, och slutet är riktigt bra, och ganska överraskande, även om man börjar misstänka hur det hänger ihop ett tag före slutet.

 

Jag tycker boken är värd att läsa, särskilt om man är intresserad av andra världskriget. Jag tycker nog dock att den kunde varit i alla fall 100 sidor kortare utan att förlora på det. 550 sidor kräver en riktigt intressant historia, och riktigt så bra var den inte i mina ögon.