Inte så bra som alla säger
Äntligen har jag läst den bok som så många talat om, och som fått så fantastiska omdömen; italienska Elena Ferrantes Min fantastiska väninna. Och jag måste medge att jag blev lite besviken. Kanske är det för att (nästan) alla höjt boken till skyarna, och jag därför hade höga förväntningar?
Det här är första delen i en romansvit om de två barndomsvännerna Lila och Elena, som bor i Neapel. Boken börjar helt kort med ett stycke om den medelålders Elena, och det är nog henne jag skulle vilja veta mer om.
Men sedan förflyttas berättelsens till barndomens Neapel, och vi får följa de två vännernas uppväxt. Och visst, boken är inte dålig. Men så väldigt fantastisk tycker jag nog inte heller att den är. Kanske beror det på att jag läste boken under en sjukdomsperiod, och hade lite svårt att koncentrera mig, men jag tycker det var väldigt många namn och väldigt många personer. Man får i och för sig alla familjerna uppräknade i början, och det är väl tur det. Det blir inte enklare av att de flesta personerna i handlingen omväxlande kallas för sina förnamn, smeknamn och efternamn. Det blir lite rörigt... Och jag brukar normalt inte ha problem med att hålla isär många huvudpersoner i böcker.
Sedan tycker jag att handlingen blir lite seg och tjatig. Det händer inte så jättemycket. Det väsentliga ska väl vara relationen mellan Elena och Lila, men den engagerar inte mig så mycket som jag önskat. Det är möjligt att det skulle bli bättre om man läser kommande delar (del 2 har precis kommit nu), men jag vet faktiskt inte om jag tänker bry mig om det. Jag får se. So many books, so little time...
