Tolfte boken om Ruth Galloway och Harry Nelson
Irrbloss är Elly Griffiths tolfte bok om rättsarkeologen Ruth Galloway, polisen Harry Nelson, och personerna kring dem. Jag har gillat de flesta av dem, men ett par har varit lite svagare. Jag är glad att kunna säga att detta är en av de bättre böckerna i serien.
Ruth har flyttat från Norfolk med sin dotter Kate som nu är nio år. Hon har flyttat ihop med sin nya partner Frank i Cambridge, något som helt uppenbart irriterar Nelson, som ju är pappa till Kate. Men han kan ju inte säga så mycket - han är ju själv gift, och han och hans fru Michelle har ju fått sladdbarnet George, som är yngre än Kate.
Ivor March är dömd för två mord men misstänkt för fler. Plötsligt vill han berätta var det finns kroppar nedgrävda. Men han gör det bara om Ruth Galloway leder utgrävningarna. Dett leder alltså Ruth tillbaka till Norfolk, och till samarbetet med Harry Nelson. Deras ömsom kärleksfulla, ömsom gnisslande relation, är en av behållningarna med den här serien, förutom själva deckargåtorna såklart.
Det finns sedan ett persongalleri kring Ivor March. En före detta fru, en älskarinna - ja alla kvinnor verkar vara galna i March. Eller är de inte det?
Titelns irrbloss är en sorts lyktgubbar som sägs lura oskyldiga och aningslösa människor in i döden. De leder dem med irrbloss ute i den mörka sankmarken.
Det där med irrblossen är väl lite av en sidohistoria, men okej då. Det är i alla fall jätteskoj att möta Ruth Galloway och Harry Nelson igen.
