Björn Skifs memoarer trevlig läsning
Mitt liv som scengångare är den kluriga titeln på Björn Skifs memoarer, som han skrivit tillsammans med Petter Karlsson. Det är lättläst, småtrevligt, och det flyter på hela tiden. Man får veta en hel del som man redan läst om, men också en del som man inte kände till, som det brukar vara med kända människors memoarer.
Björn verkar vara en riktig helylleperson. Jag tror faktiskt att det stämmer. Inga droger, inga sönderslagna hotellrum - ja, det ska vara den där lyxbilen som bandet körde in med turnébussen i, och sedan smet ifrån. Det finns heller inga direkt sensationella avslöjanden utom en sak, som faktiskt gör mig lite chockad. Han berättar om när han, hans fru Pernilla och Bengt Palmers skulle sätta upp Spök som musikal på Cirkus i Stockholm, och hur de två manliga huvudrollsinnehavarna motarbetade regissören Pernilla, kom för sent till repetitioner, krävde byte av regissör, och var allmänt riktigt otrevliga. Diskret nog avslöjar Björn Skifs inte vilka de var, men en enkel googling avslöjar att det var Loa Falkman (vilket kanske inte gör mig jätteförvånad) och Måns Zelmerlöw (vilket förvånar mig desto mer). Jag är också förvånad över att ingen kvällstidning fiskat upp detta om Mums Mums Zelmerlöw som ju också är känd som rättså helylle. Nu var det här 2013, så möjligen går det att skylla på ungdomligt oförstånd, men ändå...
Jag skrattar för övrigt gott när Björn berättar om att både efternamnet Skifs och bandnamnet Slam Creepers kunde vara svåra för arrangörerna att uppfatta rätt per telefon. Han exemplifierar med affischen som förkunnade "Salm Knipers med sångaren Snits". Lite sött...
Som sagt, det här är en trevlig bok som man plöjer ganska kvickt. Absolut läsvärd om man gillar Björn Skifs, och vem gör inte det?
