Fjortonde boken om Malin Fors blir lite tjatig
Jag är ganska kluven till Mons Kallentofts deckarserie om polisen Malin Fors. I början gillade jag dem högt och rent, men så småningom tröttnade jag på Malin. Hon har grava problem med alkohol, och hon har också problem med män. Det blir lite tröttsamt att hon aldrig lyckas reda upp sitt liv. Med det sagt så är vissa av böckerna bättre och vissa sämre. Nu har jag läst den fjortonde boken om Malin Fors, Blickfångarna, och nja, den är väl inte bland de bättre.
Malin och hennes kollegor är upptagna av ett gammalt fall, där man hittade en död pojke på en äng, fullständigt sönderslagen, med vartenda ben i kroppen krossat. Plötsligt hör en kvinna av sig från Algeriet, och säger att hon är pojkens mamma.
Linköpings stora kändis, konstnären Erik Ingemar Karlsson, har en vernissage, där han blir attackerad av en man som sprejar grädde i ansiktet på honom. Det visar sig att flera av Karlssons tavlor har den döda pojken som motiv. Och mitt i alltihop dyker Malins numera mycket välbärgade dotter Tove upp på vernissagen, eftersom hon ska köpa en tavla.
Det är väl bra att vi äntligen får veta vad som hände med den unge pojken. Och plotten i Kallentofts deckare är väl rätt okej, men skulle vara så mycket bättre om vi slapp läsa så mycket om Malins supande och hennes affärer/one night stands med olika män. Det blir minst sagt tjatigt.
