karinboktok.blogg.se

Jag brukar inte be bokförlag om recensionsexemplar, eftersom jag då kanske inte skulle känna mig lika fri att tycka om en bok, och dessutom skulle jag känna mig tvungen att prioritera den boken. Men för ett bra tag sedan blev jag kontaktad av författaren Ted Stenström, som undrade om jag ville recensera hans debutroman Drömmegården. Jag läste lite om den, och tackade ja. Men det visade sig att han bara hade romanen digitalt just då, och jag läser helst på papper. Så det slutade med att vi köpte den på biblioteket där jag jobbar, och nu har jag äntligen fått tid att läsa den. Jag var tveksam till den i blrjan, men jag tyckte boken tog sig och blev bättre och bättre.

 

David Rex och Tom Olsson är båda adopterade från Korea (liksom författaren själv, misstänker jag när jag ser författarfotot). David jobbar på Drömmegården, en institution för missbrukare, dit Tom kommer som intagen. De inser att de träffats förr, då båda tävlade på hög nivå i judo i ungdomen. Först gnisslar det ordentligt mellan de två, men så småningom finner de någon slags vänskap, och de börjar till och med tala om möjligheten att de skulle kunna vara biologiska syskon, och att om Tom kommer ur sitt missbruk, de skulle kunna ha en framtid tillsammans.

 

Båda pojkarna upplevde mobbing i skolan, och blev retade för att de såg annorlunda ut. Tom hamnade ganska snart efter ankomsten till Sverige i  trasiga förhållanden, medan David hade en familj som gjorde sitt bästa för honom, om än föräldrarna inte alltid förstod de situationer han utsattes för.

 

I den bästa av världar skulle man önska sig ett annat slut, men det här slutet är nog ganska realistiskt.

 

Jag misstänker att ganska mycket av bokens handling är självupplevt av författaren, och så har han gjort fiktion av det. Jag hade nog inte läst boken om inte Ted hade kontaktat mig, men jag tycker absolut att den var läsvärd.