karinboktok.blogg.se

Förra sommaren läste jag med intresse Linda Ståhls debutdeckare Syndaren ska vakna. Den utspelade sig i skånska Höllviken, och hade det intressanta greppet att den nytillträdda polischefen, Reub Thelander, var ickebinär, och vi fick aldrig veta om hen var en kvinna eller en man. Nu gör ju det inte att boken är bra eller dålig, men lite annorlunda var det, och jag gillade verkligen boken. 

 

Nu har jag läst uppföljaren Elden ska falna, och den är faktiskt minst lika bra som debuten, om inte bättre. Ett flyktingboende brinner, och i brandresterna hittar man ett spädbarnslik. Vems är barnet, och var finns föräldrarna? kan det vara barnet till den nya besökaren på öppna förskolan? Men var är i så fall mamman som var där med sin son?

 

Estrid Berg ska börja jobba igen efter föräldraledigheten, men så inträffar något som gör att planerna kullkastas. Och vi får veta mer om Claes Tryggs bakgrund. Han gör också något som är om inte otillåtet så i alla fall olämpligt. Men sina känslor rår man ju inte över, eller hur?

 

Det här är riktigt bra! Det är ganska korta kapitel, vilket gör att man tänker "bara ett kapitel till", och så kan man inte släppa boken. Precis som med föregångare höll jag på att komma för sent till jobbet för  att jag bara måste läsa ut boken och se vad som hände. Och slutet är lite överraskande, men på ett bra sätt. 

 

Jag ser redan fram emot Linda Ståhls trea. Ståhl är på väg upp på min topp-fem-lista när det gäller svenska deckarförfattare, tror jag bestämt. Hon når ännu inte Maria Adolfssons, Camilla Grebes och Åsa Larssons nivå, men fortsätter det så här, ska de inte känna sig alltför säkra...