En av Lucy Dillons bättre
Vuxen på låtsas är Lucy Dillons elfte bok i Longhamptonserien. Det är lite kul, för alla böckerna utspelar sig alltså på samma ort, men i övrigt hänger de egentligen inte ihop. Eller, om jag minns rätt kan någon person från en bok dyka upp som bifigur i en annan. Men de kan absolut läsas fristående. Jag gillar dem, det är någon form av feelgood, men ändå med lite mer innehåll än vissa feelgoodböcker. Och jag brukar gilla dem.
Robyn är slarvig och rörig, medan hennes storayster Cleo är metodisk, städad och allmänt skötsam. När Robyn blir av med sitt jobb på en mäklarfirma och inte omedelbart får ett annat jobb, blir hon tvungen att ta anställning hos Cleo, som driver en städfirma. Städning är inte precis Robyns starka sida, och inte kommer hon särskilt bra överens med Jim, som hon ska jobba ihop med. Han är noggrann och petig, och anmärker på Robyns jobb.
Men vartefter upptäcker Robyn att städjobbet har sina fördelar, och det har kanske Jim också. Fortfarande har hon dock svårt att komma överens med Cleo, som inte uppskattar när Robyn inte berättar hela sanningen om saker för henne.
Systrarnas mamma och pappa verkar ha hemligheter för sina barn, visar det sig. Mamman vill inte alls prata om sin uppväxt eller sin barndom, och när det visar sig att systrarnas morfar lever förstår de ingenting.
Visst är det som i alla feelgoodböcker förutsägbart emellanåt, men det finns ändå en del överraskningar i den här boken, som jag nog tycker är en av Dillons bättre.
