Washington Poe och Tilly Bradshaw är tillbaka i suverän deckargåta
Sedan jag läste M W Cravens första deckare med Washington Poe och Tilly Bradshaw, Brännaren, har jag varit helt såld, och Craven tillhör definitivt mina favoriter när det gäller kluriga, spännande deckare, som hela tiden leder en på villovägar, så det är nästan omöjligt att lista ut hur det ska gå.
Nu har jag läst sjätte boken i serien, Nådastolen. Och okej, den märkliga relationen mellan Poe och Bradshaw var kanske lite intressantare och med överraskande i de första böckerna, men det hindrar inte att Craven fortfarande är en favorit för mig. Och det här är suveränt!
Washington Poe blir kallad till en kyrkogård, där man hittat en kropp, gömd under en kista i en grav. Fåglar har kalasat på kroppen, och Poe drömmer mardrömmar om synen. Ett antal månader senare påträffas en död man bunden vid ett träd. Han har stenats till döds. Det visar sig vara Cornelius Green, ledare för en religiös sekt, Jobs barn. På hans kropp hittar man en serie tatueringar med koder som till en början inte ens Tilly Bradshaw klarar av att knäcka. Men när Poe och Bradshaw söker vidare hittar de en koppling till en händelse sexton år tidigare då stora delar av en familj utplånades.
Som sagt, när det gäller Cravens böcker tror man först att man förstår vad lösningen är. Sedan tvärvänder det, och man har en ny teori. Varpå det tvärvänder igen... Och så vidare.
Det här rått, blodigt och ganska otäckt. Fast samtidigt är det inte det som är huvudsaken, utan det vindlande spår av ledtrådar som Craven leder oss längs.
Det här är så bra! Jag ser redan fram emot nästa års Craven-deckare!
