Väldigt bra deckare om kvinnors situation vid förra sekelskiftet
För något år sedan läste jag Döda kvinnor förlåter inte av Katarina Wennstam, första delen i den planerade serien Sekelskiftesmorden. Nu har jag läst uppföljaren, Död mans kvinna, och jag tyckte precis lika mycket om den som om ettan, det vill säga väldigt mycket.
Vi återser kvartetten omaka kvinnor från förra boken, sällskapsdamen Fredrika, som öppnar detektivbyrå i smyg (för sånt kan ju inte kvinnor göra år 1897),den förmögna änkan Olga, hemsömmerskan Hildur och tjänsteflickan Edit, och vi får veta mycket om deras olika liv.
Teaterdirektören Georg Valentin faller från Katarinahissen, och omkommer. Fredrika och Hildur blir vittnen till det som av polisen beskrivs som en olycka. Fredrika är inte lika säker, och hon börjar undersöka vad det egentligen var som hände. Men det finns någon som inte vill att hon ska rota i det hela, och snart befinner hon sig i fara.
Edit befinner sig på Gyldensros hospital utanför Sundsvall, där änkefrun Olga betalar för hennes vistelse, och hoppas att hon snart ska må bättre. Men läkaren Berthold Gross har sina egna behandlingsmetoder, och Edit blir inte alls bättre, snarare tvärtom.
Katarina Wennstam har gjort mycket research om den här tiden, det märks. Och det här är riktigt intressant, men samtidigt lite skrämmande att det här är mindre än 150 år sedan, och att kvinnor verkligen inte hade något att säga till om då.
Jag ser mycket fram emot nästa del i den här serien, för det är tydligt att det kommer en sådan, när man läser sista raderna i boken.
