Inget Doggerland, men riktigt bra ändå
Under sju år har jag jublat varje gång det kommit en ny Doggerland-deckare av Maria Adolfsson. När jag läst ut boken som kom i februari 2024 anade jag att det kanske skulle bli den sista i serien. Slutet antydde det. Och i år kom det ingen ny Doggerlandbok, vilket var väntat men trist. Däremot kom det en ny bok av Maria Adolfsson; Sanning, lögn och konsekvens. Och nej, det är inte Doggerland, men jag måste medge att boken är riktigt bra (även om jag ännu hellre haft en ny Doggerland-deckare...).
Huvudpersonen heter Astrid Lindäng, och när boken börjar har hon just blvit dömd till dagsböter i tingsrätten med en rekommendation att gå i aggressionsterapi. Vi får inte veta varför, utan historien bakom kryper fram bit för bit när man läser boken. Vi får veta att Astrids man lämnat henne, att ett åskväder skakade om henne rejält, och att hon efter trettio år återupptagit kontakten med barndomskompisen Klara, som det en gång skar sig rejält med.
Man får en bild presenterad för sig, men man ska nog inte vara så säker på att den stämmer. Ju längre man läser, desto mer ändrar sig saker, och det är riktigt skickligt gjort. Och innan man läser boken funderar man lite över omslaget, som består av leopardpäls. Men det inser man så småningom att det är helt rätt. Leopardpälsen är viktigt i den här berättelsen.
Som sagt, det här är riktigt bra, och slutet är ganska överraskande, och visst kommer det en blinkning till Doggerland, även om jag i sig inte tror att det innebär att vi får återvända till Doggerland. Men vem vet?
