karinboktok.blogg.se

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla Som ett brev på posten av Birgitta Bergin. Feelgood är det inte precis, det är det lite för svart för. Men visst, det är ganska underhållande, om än också ganska förutsägbart.

 

Elsa och Thore är båda 81 år. De träffas genom bridgen. Båda har mist sina makar, och trodde väl att livet skulle lunka på i sin lugna takt. Men Elsa och Thore blir kära. De går på opera, de äter middag tillsammans, och det där välbekanta pirret, som de inte känt sedan ungdomen, eftersom båda haft långa äktenskap, dyker upp igen. De reser till Amsterdam tillsammans.

 

Får man och kan man bli kär när man är över 80? Javisst kan man det. Elsa och Thore förlovar sig och bjuder ut sina barn och barnbarn till en ö i skärgården över en helg för att berätta den glada nyheten. Men alla blir inte glada. Ja, faktum är att de flesta av släktingarna verkar ha synpunkter på det gamla parets kärlekssaga. Det som var tänkt att bli en trevlig helg där de bådas familjer fick bekanta sig med varandra blir i stället gräl, anklagelser, avslöjade hemligheter, girighet och avundsjuka. I baksidestexten jämförs boken med filmen Tomten är far till alla barnen. Jag ska erkänna att jag inte sett den filmen, men jag har ju läst en del om den, och vet på ett ungefär vad den handlar om. Och jämförelsen är nog inte helt fel.

 

Boken är lättläst och ganska kul. Den är klart läsvärd, även om jag inte skulle kalla den en läsupplevelse i den högre klassen. Men jag gillar ju som bekant (för den som till äventyrs följer den här bloggen) att läsa olika typer av böcker. Och den här platsar definitivt där. Och slutet är visserligen hyfsat förutsägbart, men ändå ganska kul. Det kunde bara ha slutat på tå heöt olika sätt, och det här var det ena...