karinboktok.blogg.se

Att läsa är att leva. Här skriver jag om böcker jag läst. Utbudet är blandat, men deckare dominerar.

Jobbigt att läsa, men viktigt!

Publicerad 2016-02-21 12:19:00 i

Varje dag är en vårdskandal av Sebastian Lönnlöv har blivit lite omskriven nu i vinter, och jag var nyfiken på den. Det är en tunn bok, ungefär 150 sidor, men den innehåller mycket. Man får läsa den lite i omgångar, för den är ganska jobbig att läsa. Inte på grund av språket, som är bra och flyter fint, och hela stämningen i boken är lite eftertänksam. Men innehållet.
 
Lönnlöv är numera bibliotekarie och litteraturkritiker. Men han har avbrutna sjuksköterskestudier bakom sig, och har också jobbat extra som sjukvårdsbiträde. Han skriver om två olika demensboenden där han jobbat, som jag förstår det. Givetvis talar han inte om var någonstans han jobbat, och namnen på personerna är också utbytta, så man inte ska kunna identifiera någon.
 
Min mamma bodde på ett par olika demensboenden det sista året av sitt liv, och jag hoppas innerligt att hon hade det bättre än så här. I Lönnlövs beskrivning är det inte mycket som fungerar på dessa boenden. Personalen gör nog sitt bästa, men de är för få, ständigt nya vikarier sätts in, vikarier som inte känner till de gamla, rutinerna, och i sämsta fall inte heller verkar ha någon utbildning för det de ska göra. Det handlar mest om mata, tvätta, vända, torka bajs, och ofta om att känna sig otillräcklig. Personer i rullstol låses fast vid bord så att de inte ska ge sig iväg. Ibland lämnas någon i sängen i stället för att tas upp, för att det  går fortare så. Matning och tvättning sker på ett ovärdigt sätt. Ja, man mår ganska dåligt när man läser detta.
 
Samtidigt vill jag tro att det inte ser ut så här överallt. För ett par år sedan arbetade jag ett år på vård- och omsorgsförvaltningen i en medelstor svensk kommun. Jag jobbade med kommunikation, webb, trycksaker m m, och jag var då och då ute på olika boenden för att skriva om vad som hände där. Jag förstår att jag inte fick någon heltäckande bild, men jag tyckte ändå att det kändes ganska trevligt och positivt på de ställen jag såg, och jag känner inte riktigt igen mig i de bedrövliga förhållanden som Lönnlöv beskriver. Jag tvivlar inte alls på att det kan se ut så på vissa ställen, men jag hoppas att det jag såg i den kommun där jag arbetade  är vanligare, även om jag inte vet. I "min" kommun verkade man ha tid för det där lilla extra, åtminstone ibland, och jag fick en ganska positiv bild av vårdboenden i stort. 
 
Hur som helst borde alla som på något sätt är inblandade i beslutsfattande kring vår äldrevård läsa den här boken. Det är den värd!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela